Playitas och Rune, i år kommer jag....

Så här skrev jag den 25 oktober förra året....

Förstår ni...??
Rune ska dit...
RUNE!!!!

Mitt spelkonto visar nu 2060:-
Om det visar 10000:- om två dygn så har jag nog råd.
Att få ledigt kan bli svårt, men om jag hittar en vikarie så kanske....
Men....jag är ju skadad...
Snyft....
Undrar när jag ska få träffa Rune.

Dessa ord efter att ha hittat en löparresa i början av november.
Rune Larsson skulle vara ledare tillsammans med Petra Månström och "MarathonMia" Thomsen.
I min värld så kunde det inte bli bättre, men som ni förstår så kom jag inte iväg.

I fredags så slog det mig att jag kanske skulle ta och forska i om Rune skulle ta sig an något läger den här hösten.
Att titta på hans hemsida som inte är uppdaterad sedan 2011 lät jag den här gången bli.
Istället så frågade jag Frida Södermark som har Rune som coach för kanske hade hon koll på honom.
Att hon hellre pratade om en resa som hon arrangerar till Montenegro i slutet av oktober var ju en sak, men minsann hade hon också koll på att Rune skulle iväg med bland annat Johan Steene....

JOHAN STEENE

Att det var Apollo som anordnade förra året kom jag inte ihåg och inte slog det mig att jag kunde ha kollat här i bloggen heller, men det funkade så bra att göra en liten sökning på herrarna Larsson och Steene.

Ultraveckan på Playitas 2015 

Lite längre, lite lugnare – lite roligare. Allt fler får upp ögonen för att springa ultra, alltså längre än ett maraton. Men hur ska man egentligen träna för ett ultralopp? Och hur ser ultralöparens mentala träning ut? Häng med till Playitas Resort  tillsammans med ultraprofilen Rune Larsson, ultralöparen Johan Steene och bloggaren och ultralöparen Maria Thomsen. 
Oavsett om du är rutinerad ultralöpare eller aldrig tidigare har sprungit ultralångt så är du varmt välkommen till Ultraveckan på Playitas. Huvudledare för veckan är ingen mindre än en av svensk ultralöpnings absolut största profiler – Rune Larsson. Runes två sidekicks är inga mindre än Johan Steene och Maria Thomsen, för de flesta känd som ”MarathonMia”. Tillsammans bildar de en oslagbar ledartrio för Ultraveckan.

Veckans innehåll

Under vår ultravecka på Playitas erbjuder vi ett spännande och varierat program bestående av träningspass och föreläsningar. Ön Fuerteventura är Kanarieöarnas näst största ö och bjuder på underbara stränder, ett dramatiskt vulkanlandskap och ett rikt djurliv. Klimatet är soligt och torrt men hettan är aldrig plågsam och det blåser alltid uppfriskande vindar vilket borgar för fantastiska löparupplevelser. Veckans höjdpunkt blir långpasset över sex mil – glöm för allt i världen inte kameran för det här blir något att skriva hem om. Du kommer få testa diverse övningar specifika för just ultralöpare. Under veckan kommer vi också att springa ett väglöst långpass på cirka tre mil i det exotiska landskapet. De morgnar som det inte står långpass på schemat väcker vi kroppen med en skön morgonjogg på dryga timmen. Vi kan garantera en fullmatad vecka med massor av skratt, ny kunskap och härlig träning i glada vänners lag.

Dagsprogram

Våra distanspass kommer främst att gå på grusvägar och stigar i vacker och dramatisk vulkanmiljö. Förbered dig på magiska exotiska löpmiljöer, hisnande utsikt och drömska vyer.
Programmet är anpassat för ankommande på måndag 2 nov.
Se hela veckans program här (pdf - öppnas i nytt fönster)

Avreseorter	Avresedatum	Pris träningspaket
Stockholm, Göteborg Malmö	2-9 nov 2015	2 000:- *	Boka

*Träningspaketet bokas på som tillägg till din ordinarie resa till Playitas Resort. I priset ingår alla klasser, föreläsningar, sociala aktiviteter m.m. enligt program. Flyg, boende, måltider, transfer, mat på flyget etc tillkommer.

Om ledarna

Rune Larsson sprang sitt första maraton bara 16 år gammal, men det var längre distanser som lockade mest. På hans meritlista finns bland annat en rodd över Atlanten och en löptur tvärs över USA. Dessutom har han tre segrar i Spartathlon, ett ultralopp över 246 kilometer där endast en tredjedel av alla startande tar sig i mål under maxtiden på 36 timmar. Runes träningsfilosofi är att det ska vara roligt att springa och att man ska träna på ett sådant sätt att man alltid ser fram emot nästa pass.
Maria Thomsen, bestämde sig för att tag i sin hälsa, gå ner i vikt och sluta röka. Den ena utmaningen avlöste den andra och äventyren ser inga gränser. När maratondistansen inte räckte lade hon till distans. Mia springer hellre långt än snabbt. I sin strävan för att bygga en Evighetsmaskin tar hon träning, pannben, positiv energi och mat till hjälp. Mia har sprungit Sveriges längsta lopp Trans Scania (246 km) två gånger och har äventyr som Trans Pyrenéerna (898km) inbokat som nästa års utmaning. På sin fritid coachar hon löpare på olika distanser och är även Landslagskapten för det svenska Fotrallylandslaget

Johan Steene började jogga sent i livet för att åren på kontorsstol hade börjat märkas för tydligt på kroppen. Snart läste han om något som kallades ultralöpning och vilka otroliga uthållighetsövningar som människor klarar av med träning och rätt inställning. Johan har sedan dess sökt sina gränser både kroppsligt och mentalt i några av världens tuffaste ultralopp, satt nordiskt rekord på 48 timmar och är med i landslaget på 24 timmars. Några gränser är funna men sökandet efter nya löparäventyr fortsätter. Johans favoritlopp, som även skrämmer mest, är Last Annual Vol State Road Race som är 500km tvärs över sommarheta Tennessee utan support.

Ultralöparen Rune Larsson

Johan Steene

Maria Thomsen

Förra året så snubblade jag alltså över den här resan i slutet av oktober och då var det på alla sätt kört att följa med.
Nu är vi bara i juli vilket betyder att jag kan pricka in det både med pengar, semester och andra resor och tävlingar.
Att det inte kunde bli bättre än förra året var ju inte sant heller för att byta ut Petra Månström mot Johan Steene är tusen gånger bättre än att kunna trolla till sig fem lördagar på en vecka.
Ursäkta Petra som jag nu inte minns vem hon är och vad hon gjort, men Johan Steene har jag hört mycket gott om och på tal om inlägg från oktober förra året så fick då Johan ett eget inlägg på min blogg.
http://ljusblo.blogspot.se/2014/10/johan-steene.html

MarathonMia har jag ju faktiskt bytt några ord med runt grillen efter BRR 2013.

Det är inget som helst snack om saken och jovisst Frida, Montenegroresan hade jag redan tittat på innan du nu nämnde den och den lockade mycket, men jag tänker av hela min leende kropp åka till Playitas i början på november.
Fan vad häftigt.

Detta innebär att jag kommer att missa Borås 6-timmars även i år, men nu har jag ett resultat på 6-timmars och Borås har väl inte regnat iväg till nästa år kan jag tro.

KUL-helgen blir ju då helgen efter jag kommit hem från Playitas så snacka om att det blir mycket träning där ett tag.

Perfekt uppladdning inför San Sebastian Marathon som jag ska vara med på i slutet av november.

Tur att jag jobbar nu så att jag har semesterdagar kvar till november ;-)

Kaninens kost

Jag skaffade kaniner för några veckor sedan lite smått oväntat även för mig.
Planen var 2016...
Nåväl...
Jag hade en rackarns charmig kanin när jag var liten och varenda liten cell i mig fattar att ingen kommer i närheten av honom i mitt hjärta.

Lite seriös är jag ändå så jag läste på lite trots att jag vet vad en kanin kan tänkas behöva.
Letade mest efter vad den inte skulle mumsa på i växtväg.

Intressant nog så hittade jag dessa rader:
Alla tamkaniner stammar idag från den europeiska vildkaninen och de faktorer som har störst påverkan på kaninens välbefinnande kan kopplas till vildkaninens behov och beteende.
Som kaninägare är det väldigt viktigt att du ta hänsyn till dessa behov kring föda, boendemiljö och stimulans för att din kanin ska må så bra som möjligt.
Kaniner är gräsätare och mår alla bäst av en näringsfattig, fiberrik föda och ska därför alltid ha obegränsad tillgång till gräshö (timotej och annat ängshö). Det är också bra att ge kaninen färska bladgrönsaker som maskrosblad, persilja, mörkgröna salladssorter och spenat. Utöver detta kan man ge sin kanin en liten mängd pellets dagligen, anpassat efter kaninens vikt. När du väljer pellets är det viktigt att titta på halten av protein och fibrer. Fiberhalten ska vara minst 18 procent och proteinhalten bör inte överskrida 16 procent.
– Hö och bladgrönt ska utgöra bulken i kaninens foderstat och den ska självklart ha tillgång till rent vatten varje dag. Får kaninen för stora mängder energirikt foder som pellets äter den för lite hö och riskerar att bli sjuk då den behöver fiberrikt hö för att magtarmsystemet ska fungera.


Nu kan jag inte hitta fortsättningen på den här texten, men det poängterades gång på gång om att kaninen skulle äta det den var anpassad för.
Absolut inte matas med rester från din egen middag, inte heller knäckebröd och inte heller frukt vilket innehöll alldeles för mycket socker.


Om man inte höll sig till rätt föda så skulle kaninen fort få problem med magen och även bli överviktig.


Hmmm....


Är det bara jag som ser ett komiskt samband här eller ?


Jag vill först säga att jag fattar att människor och kaniner varken är samma art eller uppbyggda på samma sätt....MEN


Precis som att dom härstammar från vildkaninen där deras gener inte ändrats en gnutta på många tusen år så har vi samma gener som det folk som först började traska omkring på den här planeten.


För det första så är det därför enormt tramsigt att påstå att vi ska äta minst tre gånger om dagen + fem mellanmål eller vad fan det nu är som rekommenderas.
Jag lovar att grottfolket som inte hade ett dygnetruntöppet ica runt hörnet inte åt hela tiden, kanske inte alls alla dagar.
Att dom i det läget skulle kapsejsa fullständigt och bara ligga i grottan och gråta är väl knappast heller troligt.
Nae, dom skulle fungera och gjorde det garanterat.
Det var inte bara föda som skulle samlas och jagas, till på köpet så fanns det faror både till höger och vänster.


Kaninerna får problem med magen om dom inte äter den kost som dom är anpassade för.
Vi människor ser det som "det är smällar man får ta" när våra magar sällan fungerar.
Vi ser det som "skit i samma i vilken form skiten hamnar i toan".
Ungefär som vi tänker när vi äter, "skit samma vad jag äter, bara jag får i mig energi ....och att det är gott".
Att vi sedan totalt förstör våra tarmar där duktiga bakterier ska verka är en annan viktig sak.
Inflammationer startar i magen och sjukdomarna kommer på löpande band.


Förr i tiden så åt vi såklart det vi kunde få tag på.
Kött, fisk, fågel, ägg, nötter, frön,. rötter och lite annat smått och gott.
Vissa hävdar att vi inte alls vet vad dom åt för hundra tusen år sedan, men ärligt talat så kan vi ju ana ganska så starkt.
Lättare är och egentligen så räcker det förbannat långt, att veta vad vi inte åt....


Vi åt inte socker.
Vi åt inte spannmål.
Vi åt inte ris, pasta eller potatis.
Vi drack inte läsk eller andra supersöta drycker (eftersom vi ju inte hade något socker)
Vi åt inte kemisksmörjamargariner.
Vi åt inte allt det skit som passerat en fabrik där det blandas med skräp av alla de sorter.
Vi åt inte ica-maxi´s tårta med 112 ingridienser varav 31 e-nummer.


Nu har jag alltså skaffat tre kaniner vilka ännu är namnlösa.
Vi får se om dom förtjänar något namn, om nu det ska vara nödvändigt att ha.
Jag hade alltså en kanin när jag var liten.
Mellan 1981 och 1987 levde han hos oss.
Han hade de senare åren ofta magproblem och så viss jag kan minnas så var det också det som blev hans dödsorsak också.
Visst var vi hos veterinär när vi tyckte att problemen var för stora och långvariga.
Fick vi verkligen inga kostråd till kaninen då ?
När jag tänker tillbaka på hans bur och hans rum så ser jag inget hö framför mig.
Möjligen ibland och i så fall lite, men skulle mer gissa på nästan inget.
Han åt pellets och två gånger om dagen fick han en rejäl dos med frukt.
Han älskade banan, äpple och päron.
Det tror fan det !!!!!
Barn älskar också frukt och skulle gladeligen gå omkring och gnaga på frukt hela dagarna, vilket många också gör.
Knäckebröd åt han för övrigt också.
Han blev som tokig och sprang i lyckorus fram och tillbaka när han visste att han skulle få frukt.
Sockersug kallar vi det....
Precis på samma sätt som när man plockar fram en bunke, en visp och öppnar ett skåp för att plocka fram sockerpaketet, på jobbet och barnen undrar vad som är på gång.
Deras ögon har öppnats till max och dom liksom trippar omkring fast dom inte är medvetna om det.


Jag har alltid tänkt att vår kanin hade ett härligt liv...
Nu är jag inte lika säker längre.


Jag ska inte ge dom här kaninerna någon frukt.
Dom är värda att leva ett liv utan ont i magen dagarna i ända och ett sockersug i tillägg.


Synd att det ska vara på ett helt annat sätt för våra barn.

Hungrigare av att äta

I tisdags så hände något som minsann inte händer varje dag.
Jag hade sprungit med Göta Kanal-gänget på måndagen och sprang även med dom en bit på tisdagen.
Till Söderköping kom jag dock inte löpandes utan dit tog jag bilen.
Obligatoriskt stopp på Smultronstället i Söderköping där bord var bokat.
Smultronstället är Söderköpings kända glassrestaurang som jag såg till att besöka en gång per år tidigare i livet, men där jag nu inte satt min fot på de senaste 5-6 åren.
Skulle jag äta glass nu så skulle jag minsann äta glass....

Sugen vet jag inte om jag var, men när omständigheterna var som dom var så...
Till på köpet så är det intressant att se vad som händer och då syftar jag mest på magens upplevelser såklart.

Magen reagerade väldigt lite vilket var oväntat efter en så stor glassklump som gäst.
Det som däremot fascinerade mig och är anledningen till det här inlägget är följande.

Jag åt frukost klockan 9.
Vi åt glassen kl. 13:30 och då var jag inte det minsta hungrig.
Efter glassen kändes jag mätt.
Sen....
....hade löparna fem kilometer till målet i Mem dit jag gasade vidare i bilen.
Vid klockan halv fyra när löparna badade, pratade med media och tog det allmänt lugnt så började det krypa i mig.
Det skulle bli middag ute i solen och jag började att bli hungRIG....
Jag ville ha mat, jag ville ÄTA och jag kan inte minnas när jag senast var så här HUNGRIG!!!

Vid halv fem åt vi tillslut och jag åt en egenkomponerad, bra med fettaktig hamburgertallrik.
Ingen pomme och inget bröd, men extra coleslaw och annat fett.

Sedan åkte jag hemåt dit jag anlände vid halv sju.
Då ville jag äta mer...
Funderade någon minut, men insåg at jag var chanslös.
Bara att sätta sig och äta igen.
Hade nog kunnat äta bra mycket mer än den portionen jag åt, men jag satte stopp och försökte sedan ganska fort stoppa in tandborsten i munnen, packa inför morgondagen och sedan dyka ner under täcket.

Det var en riktigt solklar upplevelse att man blir hungrigare när man äter kolhydrater.
Jag har såklart märkt en stor skillnad att jag numera aldrig blir jättehungrig och inte speciellt hungrig över huvud taget.
Efter glassportionen så hände något som var totala motsatsen.
Jag ville äta och äta och äta....
Minns tillbaka till den gamla ättiden att det ofta var så då.
Det hade jag glömt nu....

Intressant bottennapp

Att jag inte skulle springa Göta Kanal run visste jag eftersom några av dagarna krockade med årets Säffletripp.
Jag ska ge Göta Kanal run ett eget inlägg senare, men jag måste ändå här och nu berätta kort om evenemanget.

20 mil på 5 dagar från Sjötorp där Göta Kanal börjar i väst till Mem där den östgötska skärgården börjar.
Eftersom jag bor vid Göta Kanal så lät detta såklart väldigt spännande.
Jag kom hem från Säffle söndag kväll och skulle då kunna springa sträcka 4 på måndagen, visserligen också sträcka 5 på tisdagen, men sträcka 4 skulle springas från Bergs slussar hem till mig i Norsholm vilket lockade.

Den sträckan är det dock inget kanalspring utan det gäller att ta sig runt Roxen på den västra sidan.

Det första drickstoppet skulle vara efter en mil lite drygt och det kändes okej under den sträckan, men jag reagerade på att jag blev oroande slut i en del uppförsbackar på slutet.
Det var en hel del uppförsbackar.
Vid stoppet så förstod jag därför att detta nog skulle bli en jobbig dag.

Lunchstopp skulle det bli vid Grensholm dit det skulle vara ytterligare en mil ungefär.
Mycket uppför i början vilket gjorde mig väldigt sliten så efter 3-4 kilometer så blev jag tvungen att gå när det återigen blev uppför.

Då tittade jag på min pulsklocka och konstaterade att min puls var allt för hög.
Det är inte direkt ofta som jag kollar pulsen när jag springer och inte mycket oftare när jag kommer hem där jag kan studera pulsens händelseförlopp under passet.
Jag brukar ibland titta hur fort den går ner efter intervaller.
När något inte är som det ska så känner man det ju, men det är ändå i dom här lägena som det är bra att ha en pulsklocka.
Att den nu var väldigt hög var illa nog, men den vägrade att sjunka speciellt mycket trots att jag gick.
Då insåg jag att jag skulle få enorma problem med att nå Norsholm eller skulle jag till och med bryta vid lunchkontrollen och åka med Anders i följebilen den sista biten ??

Insåg direkt att min hjärna är tränad så jag sköt undan brytatanken och fokuserade på att ta mig till lunchstoppet.

Vid det här laget så var jag också extremt törstig så båda mina vattenflaskor tog slut i ett nafs.
Jag hittade en bäck som såg lite sådär jämtländs ut och jag drack både från mina händer och fyllde sedan en av mina flaskor.
Det blev riktigt tuffa kilometer fram till lunchstoppet och at det var hela 24 kilometer dit och inte 20-21 som ryktena gick om var såklart botten.
Jag gick så fort det gick uppför och joggade annars.
Pulsen var hela tiden mellan 170 och 180 trots att det gick långsamt.

Lunchpaus var en lättnad för då fick jag vila.
Hungrig var jag inte men lyckades peta i mig av min medhavda matsäck, kokt ägg, smör och en korv.
Törstig var jag däremot fortfarande så drack gjorde jag massor och fyllde sen mina vattenflaskor till topps.
Dom andra var helt inne på att jag nog borde bryta.
Att bryta en tävling som man inte ens är med i borde ju inte vara så svårt, men jag vet ju att jag klart ogärna kortar ner ett träningspass som jag innan bestämt.
Jag fortsatte alltså.
13 kilometer hem till Norsholm.
Dom första fyra-fem kilometerna gick det ändå skapligt, men jag förstod att det tillståndet inte skulle hålla.
Tittade inte på pulsen förrän efter dom där fyra-fem när jag kände att det började bli ansträngande.
Det gick lite svagt uppför och jag bestämde mig för att kollapulsen...
178
Jag joggade vidare i det som inte var en backe utan bara en lutning, men när pulsen nådde 181 så stannade jag.
Jag gick uppför lutningen och sen när den blev en backe.
På toppen av backen fick jag ställa mig och vila.
Framåtböjd.
Nu var jag på känd mark så jag visste hur långt det var kvar och var, hur och när backarna kom.
Gick i uppförsbackarna och joggade annars, i alla fall nästan hela tiden.
Ofta fick jag bara stå och vila i mitten av backarna eller på toppen.
När jag joggade så blev det ofta ganska direkt väldigt jobbigt, vilket inte var så konstigt när pulsen hela tiden var hög.
Jag hade fått i mig allt vatten vid 34 kilometer och vid det laget så hade jag druckit ungefär 4 liter sedan jag börjat springa.
Nu var jag kissnödig och konstaterade att kisset var knallgult.
Det var lättnad när jag kom av Grensholmsvägen och jag fick jogga ner mot och in i Norsholm.
Skulle jag orka 1,5 kilometer utan att stanna.
Det gjorde jag, men det var slitigt på slutet.
Sträckan blev exakt 38 kilometer.

Det här blogginlägget skulle handla om varför det gick som det gick.
Det var ett bottennapp men det intressanta med såna här bottennapp är att man kan lära sig något av dom.
Jag hann såklart ha många tankar under den här dagen.

Som jag nämnde så var jag några dagar i Säffle innan löpningen.
Det kan ha gjort mig oredo för långlöpning på flera sätt.

1. Jag drack en flaska vin varje kväll i Säffle.
Jag gillar vin, men dricker det aldrig annars.

2. Jag drack extremt lite vatten i Säffle.
Fyllde vattenflaskan torsdag morgon här hemma och den var fortfarande nästan halvfull när jag kom hem söndag kväll.
Flaskan var en halvlitersflaska.
Jag drack vatten till luncherna i Säffle 1,5 dl x 2 = 3 dl.
3 dl. + 3 dl. = 6 dl. sammanlagt under fyra dygn.
Då var vi ändå ute och sprang 6 km fredag och 6 km lördag.
På morgonen innan löpningen så drack jag heller inget...förutom kaffe.

3. Sömnen i Säffle var väl egentligen inte direkt kort, men att ligga tre personer i ett litet rum där man vaknade så fort någon gick upp, vände på sig eller pratade i sömnen.
Ljud är något som är väldigt ovanligt för eftersom jag annars alltid sover själv.
Att kroppen var full av vin gör väl inte sömnen bättre kanske....

4. På söndagen vilket alltså var en resedag så åt vi frukost innan städning och avfärd.
Jag åt två kokta ägg och drack en kopp kaffe med smör och kokosolja.
Rejält mätt med andra ord.
När vi anlände Örebro där Stina skulle lämnas i tågets armar så åt Stina och Jonas lunch.
Jag var allt annat än hungrig och nöjde mig med kaffe.
En stund efter ankomst så åt jag det som skulle bli dagens sista måltid.
Nu var klockan ungefär halv sex.
Tre kokta ägg och lite majonnäs var det som gled ner.
Alltså dagen innan denna löpning så åt jag fem kokta ägg, lite smör, lite kokosolja och lite majonnäs.
Inte det som brukar nämnas i laddalägen precis.

5. Om jag tänker efter, vilket jag har gjort så inser jag att jag de senaste tre veckorna har ätit än mer strikt lchf.
Väldigt sparsamt med kolhydrater och efter att jag hoppade igång med semester även mindre mat i stort.
Tycker att jag äter strikt annars också, men det dyker trots allt ner nötter, ostar och en del grillade kycklingar med klart tveksamma indränkningar.
Senaste veckorna en skillnad, en skillnad som kanske märks i vissa lägen.
Om jag tänker tillbaka på de fyra löppass som jag annars haft under de här veckorna så inser jag att dom har varit jobbigare än dom borde ha varit, alla fyra.

6. Skulle kunna lägga till att det var varmt den här dagen, men ändå inte alls extremt.

7. Jag fick en tanke när jag gått och lagt mig efter den här löpardagen.
Hade jag feber ?
Jag var kall och varm på ett ovanligt sätt och jag kändes varm i pannan.
Hittade inte min febertermometer och fick inte kollat upp saken.
Kändes svalare nästa morgon.

Min slutsats till det här tänkande om varför jag hade en så hög puls den här dagen är att jag tror att dessa många saker bidrog och tillsammans blev en kropp som inte var redo att springa långt.
Att jag skulle springa var inget jag bestämde samma morgon så jag borde ha kunnat vara långt mer förberedd.
Bara att lära av sina misstag med andra ord.