lördag 24 mars 2018

Bilden av "den förbannade" profeten

Nej, jag är verkligen inte positiv till den där rondellhunden Muhammed och hans religion.
För att vara helt ärlig så förstår jag faktiskt absolut ingenting av att vi 2018 alls praktiserar religion, vilken av dom som helst.

Nu har min bägare runnit över till det här sjuka talesättet Allahu akbar som profeten var den förste som yttrade.
Som ni säkert har hört så är det precis det här dom snubbarna säger som begått terroristbrott de senaste åren.

Allahu akbar betyder "Gud är störst" och tillåt mig tycka att det var en riktigt rutten tanke redan på Muhammeds tid.
Det kanske är lätt att säga att dom menar nog inte det, men jag tycker at det absolut pekar mot att dom faktiskt gör det.

Att gifta bort sin elvaåriga dotter med en gammal gris (jag inte en nöff-gris, you know what I mean) (en nöff-gris måste ju vara att föredra) bara för att det är så man ska göra enligt profeten, bevisar väl just det, att gud och guds ord är störst.
Ens fru eller ens barn eller om det råkar vara krig eller vad fan som helst, gud och hans ord är det viktigaste och det största.
Att det är krig i vissa länder och att dom krigen bara fortsätter verkar absolut vara för att båda sidorna följer guds ord och kan därför inte backa en tum.
Då får det vara krig liksom!!!

Att någon uttrycker Allahu akbar är en riktig varningssignal för den tror att den har en gud bakom sig och kan göra vad som helst.

Jag har länge stört mig på den grejen inom kristendomen att dom ständigt tjatar om förlåtelse när man syndat.
Det verkar vara ett jävla syndande och det spelar väl ingen roll om man syndar då man inbillar sig att man får förlåtelse av en sagogud eller sagojesus sekunden efter.
Sluta synda för fan.

Nu har jag spottat ur mig en stund och tro mig, jag skulle kunna spotta här om det här ämnet natten lång MEN jag är inte helt hopplöst insnöad och inte beredd att ändra mig vad det än gäller.
Därför har jag nu köpt en ny bok (en av mina starka sidor) som jag hoppas ska få mig att förstå.


måndag 11 juli 2016

Tre utmaningar i juli

Utmaning är ett bra sätt att formulera saken inser jag nu efter att ha kommit halvvägs i boken "Sockerbomben i din hjärna".
Jag har en beroendehjärna och den kräver utmaningar i vardagen.
En normal hjärna springer Grabbhalvan på 5 km vilket aldrig intresserat mig.

Utmaningarna ser ut så här:

På onsdag den 13 juli kl.08:00 startar SM i 100 km löpning borta i Norrköping.
Jag som inte tillhör klubb (och som i och för sig för övrigt inte har ett dugg i ett SM att göra) får springa i motionsklassen.
Sträckan och rundan är densamma.
Jag har sprungit 100 km två gånger tidigare.
Första gången på Stockholm ultra förra sommaren där jag i och för sig gick sista milen.
Andra gången på 12-timmars inomhus i Växjö i vintras då jag passerade 100 km på 10,57.
Då fortsatte jag ju 63 minuter till.
Bäst form hade jag helt klart inför Växjö när jag hade haft en grym träningsmånad i november.
Sämst form har jag nu...
Jag kan därför inte börja fundera på tider som jag vill nå.
Eftersom jag har klarat 11 timmar så är 10 timmar såklart en tanke, men inte här och nu.
Jag får istället springa lugnt och gilla läget av att springa på hemmaplan och komma i mål när det blir läge för det.
Ett bra träningspass blir det utan tvekan.

Utmaning nummer två startar den 20 juli och avslutas den 22 juli.
Det här kan jag inte ens kalla ett lopp för det är inget lopp.
En social tillställning där ett gäng människor ska ta oss löpande från Ölands norra udde till den södra.
17 mil ska vi avverka på tre dagar.
Jag har aldrig varit på Öland så det passar ju väldigt bra.
Just såna här "löpartillställningar" blir mer och mer vanliga.
Fika på vägen har en lockande glimt mitt i ansträngningen.

För att det ska låta bra och att det ska verka som om jag har en plan så kan vi säga att utmaning ett och två är träning inför utmaning tre.
Utmaning tre blir en utmaning på väldigt många sätt och jag har inte en aning om vad som kommer att hända med kroppen och i knoppen.
29 juli så ska jag springa 24-timmars i Skövde.
Runt, runt på en 400 meters bana.
Ta mig framåt så många meter som möjligt från fredag kl.12 till lördag kl.12.

Jag tar ett lopp i taget och ser till att skriva av mig här.

Nu ska jag åka till jobbet 😊

lördag 18 juni 2016

7 månader utan lopp.

Senaste loppet jag sprang var 12-timmars i Växjö den 13 december.
Kanske kan man tro att de 109756 meter jag sprang då var nog många månader framåt, men ingen av de där meterna har bidragit till den här tävlingsluckan.
Fram till och med mars så sprang jag mycket och ofta.
Sen kom våren...
Den brukar göra det.
Vår innebär för alla andra löpare glada leenden, springa utan halka, dubbla handskar och frost i ögonbrynen.
Jag slutar springa och börjar gräva.
Jag älskar att gräva och jag har planerat och väntat på att få ta tag i spaden och sätta igång.
Jag har i snitt sedan den 1 april till nu sprungit var 20:e dag.
Inte bra och att springa lopp med den laddningen är såklart dömt att göra både ont och misslyckas totalt.
Jag inser det när jag lugnt gräver vidare.

Jonas på jobbet är den som de få gånger fått med mig ut på rundor, hur skulle det gått annars, hemska tanke.
I fredags så hade min semester börjat och han tog en kompdag.
Perfekt med löpning.
Att trevlighetsfika  på vägen var något vi testade redan förra gången och det gör att jag kan lura med honom på lite längre sväng.
I fredags så började vi hemma hos mig och sprang "på landet-vägen" till Skärblacka och fikade där.
Hade inte helt koll på sträckan dit men trodde på 17-18 km, men det visade sig vara 19,7 km.
Fika för oss innebär alltid kaffe, men nu hade jag fått för mig att ta en bakelse till kaffe.
Minst två år sedan jag åt en sån bit.
Hade hoppats på Princess men dom hade bara Budapest.

Efter fikat visste jag att det var en mil hem.
Jonas blev illamående och gick vissa sträckor.
Jag lämnade honom med 4,5 km kvar och då ökade jag tempot.
Det kändes bra att pinna på lite, men visst gjorde det mig trött.

En tremilare är bra för mig.
Jo, loppet som väntar är 100 km.
I SM-veckan ska jag vara med, dock bara i motionsklass men ändå.
13 juli går loppet i Norrköping.

onsdag 6 januari 2016

Innan....

Jag var precis en som alla andra en gång...
En sån som grämde sig över att gå upp och starta det där löpbandet.
En kvart var verkligen en evighet och att springa i 45 minuter var nära döden upplevelse på många olika sätt.
Det var ganska nyligen faktiskt.

Det här är tredje vintern som jag har ett halvårskort på Friskis.
Att för mig ta bilen från jobbet och vara nere på Friskis på två minuter är positivt.
Att där kunna springa i shorts och linne, med en liten torkhandduk och vattenflaska i absolut närhet är positivt.
Jag har musik också...
På ett löpband kan jag ställa in och lägga upp passet precis som jag vill ha det.
Eftersom jag bor på landet och därför inte möter någon när jag springer så är det trevligt med det sociala på Friskis.
Där träffar man folk från nutid och från förr.
Som ni ser, mycket positivt att hänga i julgranen.

Men...det är ju så tråkigt att springa på löpband.
Att springa den nionde timman i en 12 timmars är inte heller helt superfestligt vill jag påstå så vad fint att få träna på den saken.
Att inte fokusera på vad som är tråkigt, utan bara springa vidare alltså.

Nu har jag sprungit 25 km i måndags och 21 km i tisdags och jag hatar inte löpbandet det minsta idag.
Jag ser fram emot att få träffa det imorgon kväll.

Egentligen så skulle detta inlägg handla om något annat.
Inte varför jag springer inne...
...utan varför jag inte springer ute.

Det blir inte av liksom....
Varför ?
Efter 17 minuters bilkörning efter jobbet så har jag hunnit komma ner i något lugn.
Att komma hem, se kylskåpet och kaffebryggaren...
Nae, det blir inte av.
Sen är det ju så med vintern.
Visst kan vinter i det här landet innebära + 7 grader men lika gärna så kan det vara -3.
- 3 är väl inget farligt kallt säger många.
Jag är så väl medveten om att dom -3 bara är jobbiga dom första 30 sekunderna.
Sen är det inget problem.
Sen kan jag få en massa härlig kall luft in i mina lungor.
Jag kan titta på snön som ligger på grangrenen där i skogskanten.
Fint minsann.
Men.... och det är det som det här inlägget egentligen handlar om :-D, det är ju inte bara dom där 30 sekunderna.
Det är ju ett helsike innan.
När jag plockar fram dom där kläderna som ska göra att jag inte fryser ihjäl.
Dom där -3 är ju fasligt jobbiga under dom minuterna från det att jag bestämt mig att jag ska ut, till det att jag faktiskt knutit skorna och står där i dörröppningen.
Brrr....

Läste någonstans för någon dag sen en sak om Nalle Puh.
Han framförde återigen sin stora kärlek till honung.
Hans vän Christoffer Robin hade ju hört det där sååå många gånger, men han intresserar sig ändå och frågar....
När smakar egentligen honung bäst ?
-Precis innan...
Han tyckte alltså att höjdpunkten var innan han började äta.
Han hade inte fått en liten klick på tungan utan bara kände på locket.
Han visste vad som väntade och det var det som var bäst.

Läste också om något slags test man gjort på apor (visst var det väl apor)
Aporna fick vid samma tidpunkt varje dag något mumsigt.
Forskarna mätte något ämne som steg markant i apan när den fick äta det här mumsiga.
Dopaminet kanske ??

Tydligen så var forskningen över men lite av det mumsiga fanns kvar så forskarna hade råkat se det efter lunch en dag.
Tydligen var det mumsiga även mumsigt för forskare för någon hade där börjat äta.
Aporna tittade.
Aporna hade mätsonsorerna kvar.
Deras värden hade då kommit upp i samma nivåer som när dom själv fått äta det mumsiga.
Det hade alltså varit nog att bara titta på forskarna som åt för att det skulle börja vattnas i munnen och för att känna den där lyckokänslan.

Jag som sockerberoende och som hetsätare skulle vilja säga så här.
Förr i tiden så vet jag inte ens om jag verkligen tänkte efter när jag handlade alla godsaker.
Jo, visst trodde jag att det skulle bli fantastiskt gott.
Sanningen var ju att så fort jag kommit hem med alla påsar så  var ju bara målet att så fort som möjligt få allt att ta slut.
Att spara något till dagen efter fanns ju inte för det här var ju minsann sånt som jag absolut inte ville äta egentligen.
En kväll var illa nog, imorgon skulle jag äta nyttigt igen.
Därför så kan jag nog säga att jag njöt i kanske en minut av den söta smaken av godis eller den goda smaken av chips.
Efter en minut så har jag ju smaken av chips i munnen och då blev det ju ingen ny lyckokänsla när det flög in mer chips i munnen.
Det var ju inte så att jag väntade någon minut mellan varje näve.
Hallå, jag hade ju tight schema för kvällen så för den där chipspåsen så låg ju tidsgränsen på max 11 och en halv minut.
Lösgodispåsen var ju ändå värre.
Dom sista 30 bitarna var ju en riktig pers.
Magen sved, jag låg dubbelvikt, men nog fasen skulle dom ner, en efter en...
Gott var ju knappast känslan.

Alltså om man nu mätt mina nöjdnivåer under den där kvällen så tippar jag på att nivån var som högst när jag stannat bilen här hemma och jag bar in mina påsar från affären.
Då var det fest.
Ganska höga nivåer var det nog från det att jag stannade bilen utanför affären för då visste jag att jag skulle gå in och fylla min korg med godis, glass, chips och annat.
Från det läget hela vägen till efter att den där första mumsarminuten gått.
Sen sjönk den nog rejält ganska fort tror jag.

Nu när jag handlar så handlar jag ju inte dom där varorna.
Brukar däremot ibland roa/testa mig själv lite när jag är där.

Jag går förbi frysdisken och kollar på glassen.
Är du sugen frågar jag mig själv ?
Oftast blir svaret nej, men dom gånger det blir ja så frågar jag vidare...
Hur länge skulle det vara gott att äta den där glassen ?
Första två tuggorna är nog ett vanligt svar som jag ger mig själv.
Sen går jag vidare till chipshyllorna och gör samma sak där.
Efter den hyllan så tar jag chokladavdelningen och sedan godisavdelningen.
Samma sak på alla ställen och kanske så får jag olika svar på den första frågan, men när jag ställer den andra frågan så är det alltid detsamma.
Det skulle vara gott den första tuggan, den första näven eller dom första bitarna.
Det skulle nog framför allt vara gott innan....



måndag 4 januari 2016

Mina fötter

I november förra året så sprang jag mer än 40 mil.
Min "vanliga" dos är ungefär hälften.
Många frågade mig efter den där månaden om jag kände mig sliten och hade ont både i ben och fötter.
Svaret dom fick var att jag aldrig hade känt mig piggare och kroppen aldrig hade känts fräschare.
Det var sanningen.

Igår slog det mig framåt kvällen att jag kände mig öm och allmänt kass om fötterna.
Om jag hade sprungit långt ?
Nej, inte alls faktiskt.
Det jag hade gjort sedan i torsdags är mest ingenting.
Inte ens rört mig mycket i mitt hem utan mest suttit stilla.
Det kändes som om fötterna på något sätt hade dött.
Dom var kalla och dom var ömma både här och där.
Idag när jag skulle sprina så lurade jag lite på hur det skulle gå med dom där fötterna.
Det gick dåligt.
Jag fick stanna efter 15 km, ta av ena skon och massera två tår som gjorde ont.
Sen kunde jag springa vidare mot mitt mål på 25 km, men sista kvarten var ond.
Nu har jag smörjt in dom små...

Visst är det intressant att mina fötter var hur fina som helst efter mer än 40 mils löpning i november och efter nästan 11 mils löpning inomhus på ett väldigt hårt golv vid luciahelgen, men fyra dagars stillasittande gjorde dom onda och allt annat än fräscha.

fredag 1 januari 2016

Träning i januari

Jag bad ju om tokiga träningsideér för någon månad sedan.
Eftersom jag så sällan skriver så har jag såklart heller inga läsare vilket ledde till noll förslag.
Inte konstigt...
Det ena ger det andra.

Då får man ta till plan B och då handlar det såklart om "vad gör andra".

Sandra gjorde en kul grej nu i december.
Det visade sig att det inte var hennes ide från början utan Johannas

Sandra plockade fram en vanlig kortlek lagom till den förste december.
Hon skulle sedan dra 2-4 kort om dagen och addera korten till att få fram dagens löpning i kilometer.
Korten skulle vara slut på julafton och det var dom också.
Jag gillade iden men tyckte inte att just december var den bästa månaden.
I onsdags så passerade jag Jula efter passet på löpbandet.

Sandra körde varje dag och hon var klar på julafton.
Hon räknade ess som ett vilket ger 362 km.
Jag gillar den här tanken nu i januari.
Jag tänker inte springa varje dag, men jag tänker försöka använda dom där korten innan månaden är över.
Jag tycker att ess ska vara 14 vilket kommer att ge 416 km.
Jag tänker inte bara köra en massa mängd utan i det här så kommer det ingå backträning och intervaller.
Vi får se hur det går.

Johan Steene berättade på Playitas att han hade en annorlunda träningside.
Han skulle nå jordens sju högsta toppar, men han skulle göra det i Stockholmstrakten.
Stockholm har tydligen sju toppar och jag gissar att Hammarbybacken är en av dom.
Ser här att den är 93,5 meter hög och ska Johan då kalla den för Mount Everest en eftermiddag så får han springa upp och ner 94,6 gånger.
8848/93,5=94,6
En annan dag har han en annan topp som han kallar något annat.
Den här utmaningen hakar jag inte på.

Jag själv gjorde en sak som nästan chockade mig själv.
Ja, jag har inte gjort det än utan bara anmält mitt intresse.
Något mer än bara anmält mitt intresse kanske man kan säga.

Det var Friskis som kastade ut på Facebook att man kunde springa något vid namn Knutkutet den 11 januari.
Jag struntade i att forska vem Knut är/var men däremot så kollade jag upp hur långt man skulle springa.
Jag tror att det är fem kilometer och jag vet att det serveras blåbärsoppa.
Fem kilometers löpning är inte min grej för fem öre, men det här var ett evenemang och inte ett lopp vilket gjorde att jag tog mig möjligheten att på studs skriva....
Om det är mer minusgrader än 5 så springer jag 4 varv, om det mellan 1-5 minusgrader så springer jag 8 varv, är det nollgradigt så springer jag 10 varv och är det plusgrader så lägger jag på ett varv per grad som är +.
Kan bli kul Smiley smile


Vädret är inte helt lätt att se 10 dagar framåt men visst yr.no har en gissning redan nu och dom säger + 2 vid eventet.
Det betyder i så fall 12 varv.
Är det 5 kilometer så innebär det 60 km.
Då vet jag vad jag gör den kvällen ;-)

Nu har jag letat runt på nätet efter andra utmaningar i en timme men jag har ännu inte hittat något lämpligt.
Jag fortsätter leta men det är ju lite klurigt att kombinera flera utmaningar kanske...
Nu kör jag kortleken och Knutkutet i januari.

Har jag då inga tävlingar i januari ?
Inte anmäld och det enda möjliga är Stadionmaran som jag sprang förra året.
Pekar dock mot att jag låter bli den.
Karlstad 6 timmars är också i januari men där är jag inte anmäld heller.
Knepigt med att ta sig till Karlstad när tågen inte funkar med tider.

Träning i januari alltså.
Jag visar spelkort och berättar hur det går.

2016 utan löften

Tänk att dom här nyårslöftena nu går i graven.
Jag minns för 25 år sedan när jag hade 43 nyårslöften nedskrivna på ett papper.
Pappret hade jag hemligt gömt i ett skivfodral.
Redan då så var jag klart mer intresserad av att ha löften där man ska göra saker, inte det där att förbjuda saker.
Att uppnå är positivt!

Anledningen till att jag lägger ner nyårslöften är inte i första hand att jag når så dåligt resultat utan att jag bryr mig ungefär ingenting för att dom ska nås.
Jag är medveten om att det skulle vara lättare om jag inte hade så många intressen.
Jag skulle antagligen springa mer och bli en bättre löpare om jag inte ägde en spade.

Lite sorgligt är det att det inte blir några löften.
Kände också under något läge i höstas att det är synd att jag tydligen också lagt ner skrivandet om bönderna.
Vi får väl hoppas istället för att lova att den här bloggen lever upp lite ändå.

Vad gör vi istället nu 2016 ?

Kanske så håller jag käften och bara går ut med öppna armar och med ett leende på läpparna och ser till att ha det bra.
Ingen oro, inga måsten och inga tråkigheter.

Mer tänket, du kan göra precis vad du vill...
Gör det !
Lev när du lever.
Jag är inte intresserad av att överleva...
Jag vill LEVA

Nu är inte det här löften på något sätt utan jag bara skriver här.
Tankar helt enkelt...

Mina spadar befinner sig just nu i mitt badrum.
Dom har fått bada i lite olja.
Jag tycker om dom.
Nu har jag ju grävt bort all jord där det ska bli växthus så jag vet inte om det blir så mycket grävande 2016...
:-D
Det är ju den där dammen nummer tre såklart, men vi får väl se.

Växthus ja...
Jag inser såklart att jag inte kommer att hinna bygga klart ett stort jäkla växthus 2016.
Om jag bara gick in för det så skulle jag såklart hinna, men så är det ju inte.
Hur jag ska göra med mina djur under 2016 vet jag inte just nu.
Jag tänker hur dom ska få en plats i växthuset och där är det inte ett problem.
Problemet är att växthuset som sagt inte står färdigt den 1 april 2016.

Tänk att jag ändå både rev en altan och byggde en annan 2015.
Det blev bra!

Planterandet blev ju fiasko 2015.
Troligen så blir det inte bäst 2016 heller.
Kanske får inse att jag inte kommer att ta mig tid till att det blir kanon så anpassa mig efter det.
Lite broccoli vill jag allt ha i landet.
Ja, brysselkål för helsike.
Så illa att gå ut i affärerna nu innan jul och endast hitta holländsk brysselkål.
Det kan vara 2015 års värsta skandal alla kategorier.
Jag har under flera år planterat och sedan skördat dagen innan julafton.
Kanon.
Hur svårt kan det då vara att kunna ha brysselkål i affärer innan jul?
Grrr...

Löparåret 2016 kan bli intressant.
Intressant och egentligen inte det minsta oväntat var att det gick bra i årets två sista lopp.
Maraton i San Sebastian och framför allt 12 timmars inne i Växjö där mitt bästa lopp någonsin presterades.
Det var ju så att jag under november hade en riktig träningstopp med både läger på Playitas och KUL-läger i Skövde.
Många mil blev det i november och sånt ger resultat.

Jag vill nå bra resultat 2016 och då vet jag vad som måste göras.
Gör jag sen inte det som behövs så får jag inga resultat.
Så enkelt är det.
Mitt val.
Måste säga att det är ju verkligen inte resultat som är det viktigaste med det här med löpandet.
Det sociala och äventyret och se vad man klarar helt enkelt.
Välmåendet och känslan när man springer ofta då man glider fram på ett skönt sätt är svårslaget.

På tal om äventyr och att se vad man kan klara så sneglar jag vilt mot Cambodia november 2016.
Att där springa ute på landet under sex dagar känns väldigt spännande.
Något som stör mig ordentligt, för det är kul och bra att veta, är om det blir något långlöpande på SM/RM i Norrköping i juli.
Jag vill där springa 24 timmars.
Blir det inte så, så vill jag istället springa andra lopp i juli.
Det finns fler långa lopp då nämligen.

Om vi ska prata maraton så ser det just nu att bli minst fyra, säkert fler.
Stockholm är jag anmäld till.
Sevilla strular med anmälan, men ska göra ett nytt försök idag.
Oslo och Amsterdam pekar det också åt.
3,30 vore kul ;-)

Mitt ätande är väl inte så mycket att prata om...
Jag fortsätter på samma sätt.
Det jag nu på slutet av 2015 gjort är att koka/mixa ihop min egen tjoho-dryck som jag tar på morgonen.
Jag har blivit mycket mer ekologisk under 2015 och gissar att jag fyller på den listan.
24 timmars fasta tror jag på och har testat under en period under 2015.
Det ska jag nu köra en gång i veckan.
Måste testa fler gånger att ta ett träningspass just innan dom där 24 timmarna har gått.

Jag ska inte med på kryssningen 2016 för då är jag i Spanien.
Kryssningen är kul, men det går att missa.
Säffle ska jag såklart till då det är årets höjdpunkt.

2015 fick jag ju träffa Rune Larsson vilket har varit en dröm många år.
Att i tillägg få vara där med Johan Steene och Mia Thomsen vilka också visade sig vara kanon.
Fantastiskt hade vi det på Playitas.

Undrar om det blir något läger 2016 ?
Colting är ju en hjälte för mig och han både simmar och springer här och där.

Undrar hur det blir med Södra Finnö 2016 ?
Hoppas det säljs till ett ok pris.

Jobbet är slitsamt men väldigt kul.
Jag är så nöjd med att jobba i förskoleklass.
Vi får se om jag får fortsätta där.

Du Fredde Grädde bestämmer helt själv hur 2016 kommer att bli.
Lev Fredde Grädde och njut av 2016.

Kanske inte får skriva sånt här, men jag undrar om jag verkligen kommer att överleva alla dom här 365 dagarna.
Känns tveksamt...