Innan....

Jag var precis en som alla andra en gång...
En sån som grämde sig över att gå upp och starta det där löpbandet.
En kvart var verkligen en evighet och att springa i 45 minuter var nära döden upplevelse på många olika sätt.
Det var ganska nyligen faktiskt.

Det här är tredje vintern som jag har ett halvårskort på Friskis.
Att för mig ta bilen från jobbet och vara nere på Friskis på två minuter är positivt.
Att där kunna springa i shorts och linne, med en liten torkhandduk och vattenflaska i absolut närhet är positivt.
Jag har musik också...
På ett löpband kan jag ställa in och lägga upp passet precis som jag vill ha det.
Eftersom jag bor på landet och därför inte möter någon när jag springer så är det trevligt med det sociala på Friskis.
Där träffar man folk från nutid och från förr.
Som ni ser, mycket positivt att hänga i julgranen.

Men...det är ju så tråkigt att springa på löpband.
Att springa den nionde timman i en 12 timmars är inte heller helt superfestligt vill jag påstå så vad fint att få träna på den saken.
Att inte fokusera på vad som är tråkigt, utan bara springa vidare alltså.

Nu har jag sprungit 25 km i måndags och 21 km i tisdags och jag hatar inte löpbandet det minsta idag.
Jag ser fram emot att få träffa det imorgon kväll.

Egentligen så skulle detta inlägg handla om något annat.
Inte varför jag springer inne...
...utan varför jag inte springer ute.

Det blir inte av liksom....
Varför ?
Efter 17 minuters bilkörning efter jobbet så har jag hunnit komma ner i något lugn.
Att komma hem, se kylskåpet och kaffebryggaren...
Nae, det blir inte av.
Sen är det ju så med vintern.
Visst kan vinter i det här landet innebära + 7 grader men lika gärna så kan det vara -3.
- 3 är väl inget farligt kallt säger många.
Jag är så väl medveten om att dom -3 bara är jobbiga dom första 30 sekunderna.
Sen är det inget problem.
Sen kan jag få en massa härlig kall luft in i mina lungor.
Jag kan titta på snön som ligger på grangrenen där i skogskanten.
Fint minsann.
Men.... och det är det som det här inlägget egentligen handlar om :-D, det är ju inte bara dom där 30 sekunderna.
Det är ju ett helsike innan.
När jag plockar fram dom där kläderna som ska göra att jag inte fryser ihjäl.
Dom där -3 är ju fasligt jobbiga under dom minuterna från det att jag bestämt mig att jag ska ut, till det att jag faktiskt knutit skorna och står där i dörröppningen.
Brrr....

Läste någonstans för någon dag sen en sak om Nalle Puh.
Han framförde återigen sin stora kärlek till honung.
Hans vän Christoffer Robin hade ju hört det där sååå många gånger, men han intresserar sig ändå och frågar....
När smakar egentligen honung bäst ?
-Precis innan...
Han tyckte alltså att höjdpunkten var innan han började äta.
Han hade inte fått en liten klick på tungan utan bara kände på locket.
Han visste vad som väntade och det var det som var bäst.

Läste också om något slags test man gjort på apor (visst var det väl apor)
Aporna fick vid samma tidpunkt varje dag något mumsigt.
Forskarna mätte något ämne som steg markant i apan när den fick äta det här mumsiga.
Dopaminet kanske ??

Tydligen så var forskningen över men lite av det mumsiga fanns kvar så forskarna hade råkat se det efter lunch en dag.
Tydligen var det mumsiga även mumsigt för forskare för någon hade där börjat äta.
Aporna tittade.
Aporna hade mätsonsorerna kvar.
Deras värden hade då kommit upp i samma nivåer som när dom själv fått äta det mumsiga.
Det hade alltså varit nog att bara titta på forskarna som åt för att det skulle börja vattnas i munnen och för att känna den där lyckokänslan.

Jag som sockerberoende och som hetsätare skulle vilja säga så här.
Förr i tiden så vet jag inte ens om jag verkligen tänkte efter när jag handlade alla godsaker.
Jo, visst trodde jag att det skulle bli fantastiskt gott.
Sanningen var ju att så fort jag kommit hem med alla påsar så  var ju bara målet att så fort som möjligt få allt att ta slut.
Att spara något till dagen efter fanns ju inte för det här var ju minsann sånt som jag absolut inte ville äta egentligen.
En kväll var illa nog, imorgon skulle jag äta nyttigt igen.
Därför så kan jag nog säga att jag njöt i kanske en minut av den söta smaken av godis eller den goda smaken av chips.
Efter en minut så har jag ju smaken av chips i munnen och då blev det ju ingen ny lyckokänsla när det flög in mer chips i munnen.
Det var ju inte så att jag väntade någon minut mellan varje näve.
Hallå, jag hade ju tight schema för kvällen så för den där chipspåsen så låg ju tidsgränsen på max 11 och en halv minut.
Lösgodispåsen var ju ändå värre.
Dom sista 30 bitarna var ju en riktig pers.
Magen sved, jag låg dubbelvikt, men nog fasen skulle dom ner, en efter en...
Gott var ju knappast känslan.

Alltså om man nu mätt mina nöjdnivåer under den där kvällen så tippar jag på att nivån var som högst när jag stannat bilen här hemma och jag bar in mina påsar från affären.
Då var det fest.
Ganska höga nivåer var det nog från det att jag stannade bilen utanför affären för då visste jag att jag skulle gå in och fylla min korg med godis, glass, chips och annat.
Från det läget hela vägen till efter att den där första mumsarminuten gått.
Sen sjönk den nog rejält ganska fort tror jag.

Nu när jag handlar så handlar jag ju inte dom där varorna.
Brukar däremot ibland roa/testa mig själv lite när jag är där.

Jag går förbi frysdisken och kollar på glassen.
Är du sugen frågar jag mig själv ?
Oftast blir svaret nej, men dom gånger det blir ja så frågar jag vidare...
Hur länge skulle det vara gott att äta den där glassen ?
Första två tuggorna är nog ett vanligt svar som jag ger mig själv.
Sen går jag vidare till chipshyllorna och gör samma sak där.
Efter den hyllan så tar jag chokladavdelningen och sedan godisavdelningen.
Samma sak på alla ställen och kanske så får jag olika svar på den första frågan, men när jag ställer den andra frågan så är det alltid detsamma.
Det skulle vara gott den första tuggan, den första näven eller dom första bitarna.
Det skulle nog framför allt vara gott innan....