Kanske kan man tro att de 109756 meter jag sprang då var nog många månader framåt, men ingen av de där meterna har bidragit till den här tävlingsluckan.
Fram till och med mars så sprang jag mycket och ofta.
Sen kom våren...
Den brukar göra det.
Vår innebär för alla andra löpare glada leenden, springa utan halka, dubbla handskar och frost i ögonbrynen.
Jag slutar springa och börjar gräva.
Jag älskar att gräva och jag har planerat och väntat på att få ta tag i spaden och sätta igång.
Jag har i snitt sedan den 1 april till nu sprungit var 20:e dag.
Inte bra och att springa lopp med den laddningen är såklart dömt att göra både ont och misslyckas totalt.
Jag inser det när jag lugnt gräver vidare.
Jonas på jobbet är den som de få gånger fått med mig ut på rundor, hur skulle det gått annars, hemska tanke.
I fredags så hade min semester börjat och han tog en kompdag.
Perfekt med löpning.
Att trevlighetsfika på vägen var något vi testade redan förra gången och det gör att jag kan lura med honom på lite längre sväng.
I fredags så började vi hemma hos mig och sprang "på landet-vägen" till Skärblacka och fikade där.
Hade inte helt koll på sträckan dit men trodde på 17-18 km, men det visade sig vara 19,7 km.
Fika för oss innebär alltid kaffe, men nu hade jag fått för mig att ta en bakelse till kaffe.
Minst två år sedan jag åt en sån bit.
Hade hoppats på Princess men dom hade bara Budapest.
Efter fikat visste jag att det var en mil hem.
Jonas blev illamående och gick vissa sträckor.
Jag lämnade honom med 4,5 km kvar och då ökade jag tempot.
Det kändes bra att pinna på lite, men visst gjorde det mig trött.
En tremilare är bra för mig.
Jo, loppet som väntar är 100 km.
I SM-veckan ska jag vara med, dock bara i motionsklass men ändå.
13 juli går loppet i Norrköping.
