Nyårslöften -året som gick

För er som inte brukar hänga med i mina nyårslöften så kan jag för det första säga att det brukar bli ett gäng.
Nu senaste dagarna så har det slagit mig att jag lovar men sen gör jag typ ingenting för att det ska infrias.
Misstänker att mitt prio i oktober kanske är något helt annat än det jag lovade på nyårsafton, men ärligt talat så tycker jag att 2015 får bli året då jag ta mig tusan ser till att dom här löftena infrias.
Årets löften snglade jag till på för 50 dagar sedan och som vanligt så var då läget klart blandat.
Jag har sedan den dagen inte gjort en ansats att lyckas med några fler.
Vi får se helt enkelt och när vi ser kan vi ha i bakhuvudet att resltatet förra året blev 10-10.
10 fixade löften.
10 icke infriade.

Here we go:

....I år ska jag inte bara skriva ut hur många böcker jag ska läsa utan också vilka.

De fyra på översta raden ska jag läsa.

Dom på nedersta raden ska jag i alla fall läsa en, men jag kommer nog inte ge mig själv godkänt om jag inte läser två.

Så ska jag också köpa och såklart läsa dessa.

 

Jo, för att börja lite positivt, så visst köpte jag de här fyra böckerna och lästa är dom också.

Jobbigare blir att förklara att jag bara läst en bok på den översta raden (Born to run) och en på den nedre raden (maxade betyg...)

Jag gjorde det inte lätt för mig själv genom att säga exakt vilka böcker jag skulle läsa.

Undrar hur jag gör i år.

MISSLYCKAT

 

...Jag ska (när jag ätit upp all ost i kylskåpet) ta en mejerifri månad.

Observera att jag då i likhet med andra mer kunniga personer inte ser smör som en mejerivara.

 

Jodå, jag fick till slut frysa in osten för den tog liksom aldrig slut där i januari.

Sen tog jag en mejerifri månad.

Jag märkte dock ingen skillnad alls så jag återgick till creme fraichen och grädden.

Ost har jag inte alltid i kylskåpet numera, det blir lite till och från.

YES YES YES

 

Eftersom det inte är någon mening med att säga att jag ska dricka minst en liter vatten (eftersom jag kommer att missa det vissa dagar) så säger jag istället att jag ska öka mitt vattenintag mycket.

 

Känner att jag måste ta bort den här punten från mina löften till nästa år.

Nej, jag dricker inte mer vatten.

Jag dricker när jag är törstig vilket är väldigt sällan.

MISSLYCKAT

 

Jag ska inte köpa någon lykta, någon pläd, några löparskor eller någon löpartop i år.

 

Ooops....nu blev det jobbigt här....

Jag tar en sväng med kameran och återkommer snart.

...och nu när det var jul så köpte jag dessa saker i julklapp.

 

 

 

 

Vi kan väl helt enkelt bara konstatera...

 

MISSLYCKAT

 

 

Jag ska inte äta något med högt kolhydratinnehåll. Inte en enda jordnöt och inte en endaste godisbit.

 

Jag åt jordnötter och till och med några godisbitar....och glass.

Mest oväntat är att jag till och med åt en macka!!!

Det var till frukost på mitt otroigt trevliga bed and breakfast i skåne.

Inte för att jag var det minsta sugen, men jag ville inte vara allt för oartig.

MISSLYCKAT

 

 

Jag ska verkligen ta detta tillfälle att jag nu har ett träningskort på Friskis & Svettis och se till att träna där fram till 1 juni.

Styrketräning ben är det absolut viktigaste....

 

Inte tusan trippade jag dit i maj över huvud taget men strunt samma, för jag var där under vintern som var poängen med saken.

Jag tränade ben men framför allt så sprang jag många mil på löpbanden.

Jo, jag tränade viss annan styrketräning också och då framför allt rygg och mage.

Att jag inte gick på något pass förutom den gången då jag fick min Rörisutbildning det är en annan sak, en sak som inte var prio A liksom.

YES YES YES

 

 

På tal då om Friskis så ska jag se till att i alla fall testa aerobic, corepass, spinning och deras utelöparpass.

Kanske fastnar jag...

 

Fan, där kom det....

MISSLYCKAT

 

 

Ska se till att jag verkligen kommer iväg på lchf-kryssning, lchf i Säffle, maraton i Barcelona och maraton i Stavanger.

 

...och vad bra jag hade det på alla tre ställena.

Har jag verkligen inte skrivit om någon av de här resorna?

Skandal!!!

YES YES YES....men egentligen så borde det inte gills utan text.

 

 

...Göra det jag kan för att förbättra skolmaten och ialla fall skrika högt om ändring på mjölk och margarin.

 

Jag skickade ett mail till en persom som jag inte alls är säker på att det var den rätta.

Inte lätt, men jag borde ha gjort mer, mycket mer...

MISSLYCKAT

 

....Testa och verkligen ge "kallsup" en chans.

 

Absolut så har jag gjort det och jag tror på det.

Har även köpt saltpiller men eftersom dom är kapslade så får man inte den härliga saltsmaken på läppen.

I like it!!!

YES YES YES

 

Bli klar med mitt hus med hur jag vill ha det.

Nej, jag är inte klar.

Jag har målning både här och där att göra.

Till på köpet så måste jag fixa förvaring och /eller kasta saker.

MISSLYCKAT

 

Måla och tapetsera gäststugan och ha ordning och fint där. Ordning gäller alla mina andra bodar också.

Så gott som färdig med målandet i gäststugan, men ordning och fint är det inte.

Det är så tomt som det bara kan vara efter målning och tapetsering.

Ordning i dom andra bodarna är det inte.

MISSLYCKAT

 

Min trädgård vet jag hur jag vill ha och det är bara att se till att det blir så.
...mycket rosor
...dammarna klara och sammanflätade
...tre trädgårdsland
...kompost och planteringsbord
...nya grävprojekt
...vattenbortrinning
...baksidans uteplats
...ta hand om allt det jag sår och det jag köper

Det är väldigt mycket rosor och jag har till och med lyckats stickla upp en.

Dammarna är inte klara och här menar jag ändå bara damm 1 och 2.

Trädgårdsland hade jag fyra stycken i år vilket var bra.

Komposten flyttades i våras och det blir nog bra.

Planteringsbord har jag ju nu ett ute och ett i den ena boden där det också fungerar som ett växthus.

Nya grävprojekt hade jag absolut.

Överallt där berget skymtade sattes spaden i marken.

6-7 ställen skulle jag säga och det är väl bara jättedammen på baksidan som inte blev klar.

Vattenbortrinning har jag löst genom att ha stora plastbaljor vid stuprännorna.

Vattenbortrinningen från dammen har jag dock inte löst än.

Baksidans uteplats -undrar om jag här menar en plats precis utanför altandörren eller en plats nere på berget vid dammen??

Utanför altandörren vill jag egentligen ha några jättestora stenplattor som man kan sitta på men tills vidare får det duga med dom plattorna som jag byggt upp.

Jag har gjort fint hela området där.

Eventuell sittplats nere på berget är inte klar.

Ta hand om det jag sår och det jag köper känns inte som om jag är så stabil på.

Problemet är att det blir för mycket på en gång + alla de andra sjuttioåtta sakerna som jag ska göra så är det inte så lätt, men visst kan jag bli bättre.

Jaha, för att svara på den frågan som stod först där, så kan jag säga att det ser inte ut som jag vill....än

MISSLYCKAT

 

Ta hand om bilen, vilket i nuläget betyder att den ska vara ren och fin, påfylld och att nya däck köps.

Nej, det kan jag inte påstå att jag gjorde.

Jag körde länge med ett däck som inte alls var runt.

Sedan slutet av september så har jag ny bil och vi kan bara hoppas....eller agera kanske.

MISSLYCKAT

 

Verkligen försöka att sälja saker som du inte behöver, framför allt tidningar, ljudböcker, böcker och kläder.
Traderaryck i mars till att börja med.

Nej!

Ingenting!

Inget försök!

MISSLYCKAT

 

Gå plus i tippning och nu känns det som om det är sista försöket att återigen gå plus.
Komprimera, fokusera och gör det du ska.
Lägg ner mycket mindre tid på detta.

Att jag lagt ner mindre tid och spelat för klart mindre pengar är helt klart men jag ligger inte på +

Fokuserat för dåligt helt enkelt.

MISSLYCKAT

 

...Lära mig crawla (inkluderat andning såklart)

Jag har köpt simglasögon och en dolme men det gör mig inte till en simmare.

Har testat två gånger på landet, men mest längtat upp på berget och kaffekoppen.

MISSLYCKAT

 

I min löpartråd om 2013-2014 så var jag mest luddig och inte så målinriktad som jag faktiskt kommer att vara här.
Här handlar det om löften och att se till att löften infrias.

...ska springa 200 mil
....ska se till att min kropp är vältränad och stark (ben, mage, rygg) och att den håller en vikt på ca.77kg)
...ska springa intervaller så gott som varje vecka.
...använda min backe till intervaller väldigt ofta.
...besöka och slita mig uppför Yxbacken minst fem gånger (fem tillfällen alltså) under det första halvåret.
...Delta och komma minst sex mil i en 6-timmarstävling.
...Delta och komma i mål i Black River Run, helst under 9 timmar.
...Springa maraton under 3,30.
...Springa halvmaraton under 1,40 (1,38 också)
...verkligen försöka att springa Broarna runt och/eller Grebyrundan under dom veckor det körs.
...träna, äta, vila och tävla på ett klokt och bra sätt.




 Ojojoj, här bryr jag mig verkligen och då gör det lite ont att se detta.
Kanske är det ändå så att jag inte bryr mig....
Nej, jag sprang inte 200 mil, utan 142.
Stark kropp är tveksamt och jag gissar att jag hela året vägt 80 kilo, inte 77.
Mina intervallpass kan jag räkna på en hand, eller i alla fall en och en halv.
Min backe har jag sprungit i 0 gånger, eller är det en.
Jag körde utfallssteg en gång det vet jag.
Yxbacken besökte jag en gång, men gillade inte nedförsbackarna och la ner projektet.
Jag kom inte ens till start i den 6-timmarstävlingen som jag var anmäld till.
Sprang en 12-timmars, men kom då inte mer än 93150 meter.
JA, jag var med i BRR och i mål kom jag också. Dock på 9,14,58.
Nej, jag sprang fyra maratonlopp och var inte ens nära 3,30.
Barcelona 4,05
Stavanger 3,42
Österlen 4,11
Örebro-inne 3,54
Halvmara sprang jag bara en...
Bråviksloppet 1,44
Det blev inget Broarna runt eller Grebyrundan.
Om jag tränade, vilade, åt och tävlade på ett klokt och bra sätt vet jag inte riktigt.
Tränade är väl det som känns mest ostabilt.
För dålig variation på passen och då har jag ändå blivit klart bättre från förra året.
Inget snack om saken va??
MISSLYCKAT

Om vi säger så här...
Det gick inte jättebra.
4-14

 

Decemermarathon -race report

När jag såg att ingen plogbil varit ute och rensat bort den decimeter snö som kommit under natten så var jag helt säker på att det inte skulle bli någon tävling för mig.
Trodde aldrig att bilen skulle ta sig uppför backen vid postlådorna.
Det gjorde den...

Innan detta så hade jag ätit en stor frukost, inte bara kaffet med smör och kokosfett utan också några kokta ägg ihopblandade med majonnäs, creme fraiche, massa räkor och lax.
Dill hade nog en inblandning där också.

Nu var klockan 9 och loppet skulle börja 14, frågan är om jag skulle behöva äta något mer innan?
Jag lämnade den frågan obesvarad och åkte iväg vid klockan 10 efter en massa sopande av bil, vilket jag avskyr.
Jag får ändå hålla med vinterälskarna att det var mycket fint på sina håll utmed vägen där solen låg på den vita omgivningen.
Jag hade minus 9 hemma och fick en chock när jag gled genom Finspång och termometern visade -18,5.
Tur att man var på väg till en inomhustävling.

Klockan 12 så hade jag lätt hittat fram till Tybblelundshallen i Örebro.
Där inne hittade jag Janne och Barbro från Marathonguiderna men också ett helt bord fullt av Risi-frutti.
Dom 20 som kommit och som väntade på nummerlappsincheck åt Risi-frutti, men jag tog såklart ingen.
Kaffe fanns däremot inte trots att det satt en tösabit i något som såg ut som ett litet försäljningsställe med kök.
Janne presenterade mig för Kjell (ja, då visst jag inte att han hette Kjell, men nu har jag googlat) som också ska med till Ungern i mars.
Jag sa hej och -undrar var jag har sett dig förut?
Vi släppte saken då, men nu har jag en gissning om var jag inte bara sett utan pratat med honom tidigare.

Vid nummerlapp och chiputdelningen så hade dom också lite försäljning och jag slog till på en nummerlappshållare som jag misslyckats med att hitta hos ett antal nätföräljare.
Bra att ha under långa lopp där man kanske vill byta linne för då slipper man ju pilla bort och sätta dit en massa nålar.

Upptäckte att det var kallt inne i hallen så tur att jag hade en träningsjacka med mig.
Jag la mig på stavhoppsmattan med benen i högläge i en halvtimme.

218 var var det sagt att vi skulle springa, men innan start så sa dom att det är 208 som gäller.
Hur är det möjligt tänkte jag, men då var väl inte varvet 193 meter då ??
Hmmm...208 och två tredjedels varv skulle en sluttid på 3,28,40 om man höll 1 minut/varv.

Starten gick och jag hade ju bestämt mig för att inte bara masa mig framåt utan springa på rejält från början.
Jodå, jag undrade absolut över hur det verkligen skulle hålla, men jag skulle säkert ta mig i mål på något sätt, även fast jag var slut efter 28 km.
Jag höll 60 (sek) varv i början och efter 16-17 kilometer så hade jag bara tappat 25 sekunder till 1 minut/varv-schemat.
Där och då tog jag mitt första saltintag vilket tog en halvminut.
Fortsatte på bra, men när jag började närma mig halvvägs (104 varv) så såg jag på skärmen att jag inte hade passerat 2 mil än.
Jag blev butter och insåg att jag hade haft rätt i min tanke att det inte kunde vara 208 varv.
Det konstiga var att ingen hade sagt i microfon vad som egentligen gällde och dom uppgifterna dök bara upp på skärmen via ett A4-papper- Marathon=218 varv.
Att springa 10 varv extra vilket det kändes om var inte skönt att ta in, men min tidsplan var ju nu totalt meningslös.
Jag hade sprungit fort i mina ögon och ändå så höll jag en fart som bara skulle ta mig till 3,40 om jag nu skulle orka hålla tempo och inte ta några pausar.
Där skönk min stridslystnad vill jag lova.

Plötsligt kände jag igen en rygg där framför mig och jag berättade det för personen också.
Jag la mig bredvid för att hon inte skulle behöva vrida huvet ur led samtidigt som hon sprang om folk.
Det var Sofia som jag sprang i omgångar med under BRR i höstas.
Skönt att koppla bort och inte titta på den där klockan på väggen vid varje varv utan bara springa och prata.
Tror däremot inte att det gick saktare för det.
Vid 29 km så tog jag nästa saltdricka och nu var jag tvungen att försöka skaka av mig stelheten i benen som dykt upp senaste kilometern.
Nu fick det bli att dela upp loppets avslutning i kortare sträckor, för som vanligt så blev jag törstigare och törstigare.
Drack vatten fram till 33 km, men sen varvade jag vattnet med cola som vanligt nu för tiden.
Med fem kilometer kvar så fick jag ta ett stopp och försöka skaka av mig lite mer stelhet.
Jag hade då 26 varv kvar och jag kände att kanske klarar jag mig till mål nu utan depåstopp.
Efter några varv så tänkte jag om mest för att varför ska jag göra det?
En kort vattenpaus med 10 varv kvar spelar väl ingen roll alls.
Så blev det. men det blev med 9 varv kvar.
Sprang med Sofia ett bra tag igen innan där.
Det kändes underbart att veta att man bara hade 9 varv kvar, men att spurta gick inte, inte än.
Däremot kände jag med fyra varv kvar att jag började trumma på lite och med två varv kvar så var det en rejäl ökning.
Farten ökade än mer ut på sista varvet och i sista kurvan och upploppet blev det till och med en spurt.
3,54,01 blev tiden, vilken jag inte alls känner mig rättvist tilldelad denna dag.
Jag höll hela vägen ett tempo som jag kände var utanför den behagliga zonen och jag får väl så här i efterhand vara nöjd att jag vågade det och faktiskt klarade det.

Givetvis så måste jag fundera på om det helt enkelt är svårt att prestera bra tider inomhus på korta banor.
Både i Växjö och här så tycker jag absolut att jag borde ha nått ett bättre resultat om jag tänker på hur jag sprang.
Jo, banan var 193 meter vilket innebar att det var kurvor hela tiden vilket gör det svårt att komma in i något avslappnat rulla på tempo.
Där fanns också en massa människor i vägen hela tiden så att varven skulle vara 193 meter kan vi bara glömma.
Några sprang halvmarathom och han som vann hade en ruskig fart hela loppet.
Hans sluttid var ändå bara 1,26, det kändes betydligt snabbare kan jag säga.
Läste idag också några ord från han som vann marathonklassen...
Det är så stumma banor, knappt något frånskjut, betydligt värre än att springa på asfalt. Efter tre mil började jag stumna till rejält. Dessutom får man springa lite kringelkrok runt folk, och det tar också kraft. Målet var att gå under tre timmar, men det gick inte i dag.

I Växjö kändes banorna än hårdare.
Skönt ändå att se att det inte bara är jag som anser att den här typen av inomhustävlingar inte är det lättaste.
Skönt at veta att asfalten fungerar bättre.
Det finns hopp med andra ord.

...bilder kommer....

Inför Decembermarathon imorgon.

Känner mig helt avslappnad inför morgondagens löpsväng i Örebro, precis som jag brukar känna mig med andra ord.
Som jag var inne på när jag skrev om Växjöloppet om att jag var defensiv och mesig och inte tar ut mig fullständigt utan glider igenom och bara genomför.
Visst måste prio 1 vara att genomföra loppen om dom är maratonlånga eller längre, men jag måste ta mig mera ut på hal is där det obehagliga är mer närvarande.
Varför ?
Jo, jag sitter ju ändå här och sätter upp tidsmål som jag vill klara under ett år och då är det ju aningen slött att bara tänka att -jag är nog inte helt förberedd på rekordtid idag, jag satsar på den tiden på den nästa maran istället.
Jag vill bli bättre, alltså att springa fortare och att springa längre.

Målet på maran är ju att springa under 3,30 och då är det väl lämpligt att satsa mot just den tiden.
Man kan alltid skylla på saker och visst kan det finnas en massa anledningar till att man faktiskt inte fixar sitt mål, men att satsa mot målet måste vara det enda rätta.
Gissar att man inte alls ska se dom där sakerna som gör att det kanske inte går, i alla fall inte såhär dagen före loppet, men för att bevisa för mig själv att det är struntsaker den här gången så kör jag.

- Loppet går inomhus på en bana som jag inte vet vilket underlag det är och jag vet inte hur lång den är.
Det var rejäl trängsel i Växjö och kanske blir det trångt även här.
Om man inte springer 42195 meter utan 43500 meter så blir det såklart svårare att lyckas.

Japp, det var det...
Att jag fortfarande har några blåsor på mina fötter är inget som helst problem och eftersom det är inomhus så tippar jag på att det inte kommer att vara för varmt, kallt, snöigt eller blåsigt.

Jag började läsa en bok på julafton och jag hoppas att den ännu mer kan få mig att lämna den behagliga zonen under 2015.

Det ska bli kul att springa imorgon och det ska bli kul att ta ut sig riktigt jäk.. ordentligt.

//3,30-mannen

Löparklubb ?

Jag vet att jag började fundera på om jag skulle gå med i en löparklubb för ett år sedan.
Jag tänkte efter och kände att det i så fall fanns två alternativ, Kimstad eller Tjalve.
Jag kunde lätt se vad Tjalve hade för sig genom att glida in på deras hemsida.
Vad dom hade för löpare hade jag redan ganska bra koll på.
Lika enkelt var det inte att få grepp om Kimstads eventuella löpare, vilket insåg jag efter ett tag inte var jättekonstigt då löpning inte är prio varken ett, två eller tre i Kimstad.
Det jag gjorde var att gå med i Kimstad Goif´s skid&motion-grupp på facebook.
Att dom där gör ett fantastiskt arbete har jag gång på gång sett, men det är skidåkning och skidskytte som gäller.
Jodå, Grebyrundan anordnas ett gäng gånger och visst har jag tänkt att ställa upp där, men 5 km och terräng är inte min favorit.
Löpträning finns men då är plötsligt Denseln med och jag kan bara gissa att dom är i ordentlig majoritet.
Kanske har jag fel.

Nu har jag igen börjat fundera på en löparklubb för jag kan avslöja att det blev ingen förra året.
Nu liksom då så funderar jag på fördelar och nackdelar, men jag känner att eventuella nackdelar behöver jag ju inte bry mig så mycket om.

Vilka skulle fördelarna vara ?
Måste avslöja att kanske har dom här tankarna delvis att göra med att det kommer ett nytt år vilken minut som helst, men också om det jag upplevde i Växjö för två veckor sedan.
Att jag måste hålla till i motionsklassen istället för tävlingsklassen känns ju lite sådär när det blir prisutdelning och många som presterade sämre än mig omtalas och får priser före mig.
Eftersom vi sprang ganska så många varv i Växjö så hade jag läge att titta på människors löparlinnen och redan innan start så såg jag hur snygga Gunilla och Kristina var i sina Borlänge LK-tröjor.
Det såg verkligen rätt ut med klubbens namn på ryggen och jag märkte sedan under loppet hur klubben och staden kunde få andra människor att börja prata för att dom hade någon koppling till Borlänge.
Jimmy som vann 12-timmarsklassen hade ett riktigt snyggt linne med namnet Hälle på ryggen och flera linnen piggade upp.
Jag har inte tänkt på det på det sättet tidigare, men som sagt så såg det så rätt ut.

Fördelarna var det ja....
Vi kan väl då börja med att lägga till de två just nämnda anledningarna, att få vara med i tävlingsklass på lopp (de flesta lopp så är det ju i och för sig fullständigt strunt i samma, men nu insett, inte alla) och att få en tillhörighet, där det står på linnet vem jag representerar.
Snyggt helt enkelt.
Många skulle nog säga gemenskapen och jag håller med.
Är dock villig att vinkla vad den där gemenskapen ska innebära.
Jag tränar väldigt gärna ensam, i alla fall oftast, för då kan jag välja träningstid hur jag vill.
Egentligen så är jag inte heller så angelägen att ha någon att åka tillsammans med till lopp och väl där vid loppet så känner jag nu fler och fler som tävlar för andra klubbar.
Däremot så gör ju klubbar andra saker än tränar och tävlar och då menar jag mer sociala saker.
Man lär självklart känna mer människor och det gillar sociala jag.
Jag skulle kunna tänka mig att samlas med andra och när träningen väl börjar så kör dom sitt race och jag mitt och så kanske vi ses när passen är slut.

Jag kan säga såhär...
Min tanke att vara med i Tjalve är nedlagd, för visst, deras söndags långlöpning lockar lite, men jag har ingen anknytning till Tjalve och det ligger fel helt enkelt.

Jag funderar vidare med Kimstad i tankarna...
Om jag går med i Kimstad så får jag vara med i en klubb som känns (i alla fall så här utifrån) väldigt familjär och trevlig.
Jag skulle absolut kunna tänka mig att ställa upp på olika saker som anordnas, för jag tvivlar inte en sekund på att det skulle ge väldigt mycket glädje tillbaka.
Om jag går med i Kimstad så finns det då en löpare i klubben som inte alls är bäst, men som gillar att springa långt.
(Vad hände med Jonas Brantvall som jag träffade i Yxabacken våren 2013 ??
Han bor i Kimstad och är rutinerad och väldigt duktig ultralöpare.
Googlar och ser att han tävlar för UT Kolmården....)
Kanske skulle fler bli intresserade att testa det jag håller på med.
Framför allt så skulle jag ha någon att prata löpning med och dom nyfikna skulle kunna prata med mig.
Har redan för någon dag sedan tittat på Kimstads dress och den är snygg.
Ovant att bli röd men, men...
När jag ser vad dom hade att välja bland för kläder så ser jag att ett löparlinne inte ens finns med, vilket inte är så konstigt då ingen tävlar i löpning.
Att springa i linne är ett måste för mig, men den saken måste såklart kunna ordnas.

Kanske, men bara kanske så kanske dom i såna fall kan få mig tillbaka till skidspåren som jag lämnade som barn.
Skytte var jag alltid sämst på som barn så det håller jag mig ifrån.

Nu har jag redan anmält mig till ...få se nu....fyra lopp nästa år och då gjort det i min vanliga klubb "Coventry City", men nu när jag sitter här, skriver och dricker mitt kaffe så känns det som om jag nästan har bestämt mig för att tillhöra Kimstad Goif 2015.

Personliga rekordens tävling -12 timmars -race report

Jag såg att jag hade att springa en 6-timmars som nyårslöfte till det här året.
Det löftet kommer inte att hållas kan jag säga.
Däremot så blev det en 12-timmars i säsongens tolfte timme.
Jodå, loppet hade en 6-timmars tävling och visst kan man tycka att det är lämpligt att fixa en sån innan man hugger tag i dubbla tiden.
6-timmars startade klockan 06:00 på söndagen.
Inte bra.
Alternativ 1 hade varit att åka bil några timmar på natten och sen åka bil hem efter de där timmarna och ni hör ju hur illa det låter.
Alternativ 2 hade bjudit på tåg eller bil på lördagen, övernattning någonstans, upp mitt i natten....
funkar ju inte.
Nöden hade alltså för den här helgen ingen lag så det fick allt bli att börja springa klockan 18:00 på lördagskvällen och då fanns ju alla möjligheter att ta ett bra tåg.
Tåg hem igen på söndagen lät också som en skön idé.

Jag var faktiskt inne på att anmäla mig till 100 kilometer, mest för att jag trodde att det skulle gå fortare att avverka än 12-timmars !!!!!, men efter att ha pratat med Kristina under KUL-helgens söndagstripp så ändrade jag mig.
Jag skulle springa 12-timmars från 18:00 på lördagen till 06:00 på söndagen.

Hur mycket kläder och skor som skulle packas ner funderade jag över sista veckan.
Hur jag skulle lägga upp ätandet var ju än mer spännande, men när väl äggen var kokta och skalade, korven var stekt och Bregottpaketet nedpacket så var jag väldigt avslappnad i kostfrågan.

Tåget åkte kvart över 11 så jag hann med både en stor kopp kaffe med smör och kokosfett i, vid halv 9 och sedan några stekta ägg och bacon vid halv 11.

Tågbyte först i Linköping och sedan i Alvesta.
Tåget från Alvesta till Växjö stod inne så jag ska traska in när det kommer ett par bekanta ansikten från vänster.
Kristina och Gunilla från Borlänge som tydligen hade hoppat på mitt tåg i Mjölby
Den här sista tågtrippen tog bara 10 minuter, men det kändes bra att vi nu var tre stycken som skulle hitta en buss i Växjö och sedan lyckas gå av nära arenan.
Busschauffören fick vi inte mycket hjälp av för han hade ingen koll och tyckte till och med att vi skulle ta ett annat bussnummer.
Det gjorde vi inte.
Busschauffören fick dock tillbaka sina pluspoäng när han stannade och släppte av oss mellan två hållplatser efter att vi börjat låta mycket när bussen passerade vår arena.
Att sen hitta in på arenan var inte heller det lättaste och den lysande informationen att det skulle vara på den östra sidan ( eller var det den västra) för hur skulle vi kunna veta väderstrecken i en helt okänd stad där solen inte ens var i närheten av att visa sig.
Vi tog ett varv med andra ord och det var visserligen det enda varvet vi tog på utsidan, men det var långt ifrån det sista varvet vi tog den här helgen.

Väl inne så fick man då se banan och där snurrade redan 24-timmarslöparna runt.
Dom började klockan 12 och nu var väl klockan halv 3.
Det var en väldigt konstig känsla att se dom springa och fortfarande ganska ofattbart att man själv skulle snurra omkring där några timmar senare.
Konstaterade att det var ganska trångt och kunde bara tänka mig hur det skulle bli när vi 12-timmarna skulle starta.
En del sprang fort och en del gick redan.
Ingenting hade jag läst om långsamma löpare/gående skulle hålla till höger eller vänster och det såg jag nu att det hade ingen annan en aning om heller.
Det fick bli som det blev helt enkelt.
Vi tittade på ett tag och hälsade på folk vi kände.
Gert som vi alla tre träffade i Västerås och Janne som jag ska åka till Ungern med.
Tjejerna hade redan hunnit åka på en resa med Janne och hans fru Barbro som jag nu, inser jag inte hälsade på...
Janne skrek också till på en annan man som jag tydligen ska få bo tillsammans med i Ungern, men vad han hette, det vet jag inte.
Nummerlappen fick vi direkt, men nu fixade vi också chipet som skulle sitta på skon.
Kristina kände Reima och dom började att prata.
Han tyckte inte att man skulle fundera på att byta skor under loppet.
Jag hade med två par och min tanke med dessa två väldigt olika par, var att jag kanske ville ha något som kändes helt annorlunda på fötterna efter många timmar.
Strumpor skulle inte heller bytas för enda anledningen till det på långa lopp skulle vara för att fötterna och därmed strumporna blivit blöta vilket inte var så stor risk för inomhus.
Han poängterade också något som jag läst innan loppet, att banan var väldigt hård.
En tunn matta på betonggolvet.

Vi tittade till på skärmen som fanns vid varvning och såg vilken information man kunde få och var de olika informationerna fanns.
Passerade också banans vätske/tilltuggstation och jag la märke till var vattnet fanns.

Nu gick vi på jakt efter en kopp kaffe.
Arenan bredvid våran som när vi kom var så full av liv och rörelse var nu stendöd och låst.
Tur att jag redan innan hade frågat om möjligheten för kaffe för svar hade jag fått.
450 meter i en riktning som vi nu trodde oss ha koll på fanns ett shoppingcenter.
Vi hittade!
I kön var jag länge inne på att äta en fisksallad, men eftersom jag insåg att jag var fortfarande var mer mätt än hungrig så nöjde jag mig med kaffet.
-Ni har inte lite grädde till kaffet ?
-Nej, det har vi inte.
-Misstänkte det....
Hon sa inget om mjölken som stod i en kanna bredvid där jag själv fick hälla upp mitt kaffe, men med tonen som hon sa det hon sa om grädden så såg hon nog på mig att jag var en lchfáre som inte ville ha någon mjölk.
Lät som om hon hatade lchfáre.

Tjejerna fick efter lite besvär sina mackor och sina juldoftande kaffekoppar.
Vi satt där och konstaterade att vi hade målet att hinna 100 kilometer på de där 12 timmarna, men att huvudsaken skulle vara att man höll sig springande hela tiden.
Gunilla var riktigt sugen på att bara komma igång.
Själv förstod jag nog inte riktigt vad som skulle ske.
Svårt att föreställa sig att man ska springa runt, runt på en 239 meters bana i 12 timmar.
Vad tänker man efter en timme?
Vad tänker man efter sex timmar ?
10 timmar ?

Tillbaka i arenan hittar vi varsin stol som vi placerar mot en vägg mellan omklädningsrummen.
Gert passerar och skakar på huvudet.
Att han inte har en ens i närheten av bra dag ska vi se många gånger till.
Tråkigt när man vet hur mycket han sett fram emot det här.

Dags att byta om och när den saken är fixad och jag är tillbaka på min stol så känner jag att det nog är läge att äta lite.
Tog en korv, ett ägg och lite smör och i tillägg en kallsup som ni vet är en tesked salt med vatten.
Tjejerna tar tid på sig men när dom väl kommer så är dom fint glitterpyntade för mitt i allt detta så är det faktiskt lucia idag.
Vi hade redan ute på banan sett ett helt gäng med små tomtar.
Fyra barn och en pappa iklädda tomteluvor.
Fantastiskt att dessa är med på 24-timmars då den yngsta var en liten 8 åring.

Klockan har nästan blivit 18 och vi går bort till vår startplats.
Jakob som är med på 24-timmars har tagit en paus för att med sin gitarr spela en trudelutt för oss innan start.
Starten går utan att jag känner mig det minsta nervös.
Jag ska trots allt bara springa, vilket jag kan och göra detta i ett väldigt behagligt tempo.
Min stol med handdukar på finns där och under den finns också min mat i en kylväska.

Första timmen var ofta väldigt trång och det var hela tiden läge att kolla bakåt samtidigt som man tog sig om långsammare löpare.
Sprang tillsammans med Kristina, men efter ett tag så gled jag ifrån henne och jag märkte att det underlättade att bara vara en och inte två i bredd hela tiden.

Törstig var jag inte så dricka fick vänta till 1 timmespasseringen.
Vatten.
Nästa vattenslurk fick jag efter ytterliggare en timme, men nu passade jag på att ta en ny saltslurk.
Ny hade alltså 24-timmarslöparna hållt på i 8 timmar och en hel del av dom hade börjat få problem eller behövde vila så banan var aningen glesare nu.
Varven gick och ibland funderade jag på vad klockan var och fastän jag hade klocka på armen så fick jag bara titta vid varvning.
Väl där glömde jag ofta bort det så någon gång tog det mig fem varv innan jag fick veta vad klockan var.
Efter saltet blev jag törstigare och jag kunde inte vänta en timme mellan varje mugg.
Ibland valde jag att nå en viss sträcka, ett visst antal varv eller ett visst klockslag innan jag drack, men var jag riktigt törstig så struntade jag i allt utom att dricka.
Jag visste att vi skulle få Kasslergratäng klockan 22, men när klockan blev 22 och ingen mat syntes till så hörde jag med tjejerna.
Kristina sa att maten var klockan 23.
Jag var lite småhungrig och var dessutom klart skeptisk till denna Kasslergratäng så vid kvart över tio så satte jag mig ner på min stol, började med att ta av mig mitt linne, nypa bort nålar och nummerlapp, torka av kroppen med en handduk och sätta på mig ett nytt linne vilket var väldigt skönt.
Sen kunde jag börja äta och precis som förra gången så åt jag en korv, ett ägg och lite smör.
Vanligtvis så tycker jag att det är gott med smör, men just nu fick jag tvinga ner några skedar.
Drack också en hel del vatten.

Ut på banan igen och i början gick det klart knackigt med den stela kroppen, men efter ett halvt varv så var man igång som vanligt igen.
Man kunde verkligen det där varvet nu, hur alla hade sina små bord och vad som stod på dom, hur alla medhjälpare satt, stod, hejade och givetvis precis stenkoll på hur snabbt alla sprang.
Vid halv elva så blev det ändå mat för dom andra och jag blev lätt illamående av doften för nu var ju jag mätt.
Många gick och åt men visst stod och satt några så att banan blev lugnare.
Nu var det alltså en och en halv timme till midnatt som också var halvvägs vilket också betydde byte av varvriktning.
Det blev en stor händelse i ens tankemaskin.
Framåt midnatt så började fundera på hur det egentligen gick med mina "positiva tankar" och det slog mig att jag inte alls funderat på varken positiva eller negativa tankar.
Konstigt att man kan springa runt runt i sex timmar utan att fundera...
Jag levde i nuet och det var inget jag behövde fundera på, mer än att fortsätta springa vilket i sig inte var något problem.
Jag hade oftast koll på kilometertempot på det senaste varvet när jag varvade och såg skärmen och det var nästan otäckt jämnt.
Gunilla hann lite mer än 50 kilometer innan det var dags att byra varvriktning vid midnatt, men jag hann bara sisodär 49,4 km.
Då förstod jag att jag inte skulle hinna 100 km denna natt, men det var inte så mycket att göra åt saken.
Jag var nöjd med läget där och då och kunde egentligen inte göra annat än att fortsätta på samma sätt som hittills.
Jag förstod att jag nog skulle behöva ta pausare oftare sista timmarna, men det fick jag i såna fall ta.

Jag hade upptäckt att jag som vanligt trivs i rygg på någon.
Att ligga där och bara mala på känns ofta väldigt behagligt.
Några gånger så hade jag bestämt mig för vila/dryck vid ett speciellt varvtal, men om jag låg i en bra rygg så fortsatte jag.
Oftare var det ju tyvärr som den där braiga ryggen inte stannade på banan länge alls utan man fick mala på själv tills det dök upp en ny rygg.
Efter midnatt så kändes det ett tag lite segt.
Inte löpmässigt men det var ju absolut ingen som kom och tittade, ingen mat serverades, ingen varvändring att se fram emot, kort sagt så hände det inte ett skit och det skulle inte göra det på en massa timmar heller.
Mellan mil fem och sju var det inte jättekul, men ibland så pratade man lite med någon och klart billiga skämt dök upp...
-Hej, är du är...?
-Brukar du ofta vara här...?
Klockan 02 så var det återigen dags för byte av linne, det var ju liksom lika bra att byta när man ändå hade med sig några stycken.
Det tog sin lilla tid på stolen med en massa säkerhetsnålar som skulle bort och sättas dit på det nya linnet.
Nu var det dags att testa en mugg coca cola också och den smakade bra.
Tog här också min sista saltdricka och i tillägg lite jordnötter som jag hade med mig.
Benen och fötterna som ganska fort kände av det hårda underlaget började nu att bli rejält mörbultade, men det var nästan bara när man reste sig upp efter en paus som man kände sig trasig.
Nu hade jag helt klart fattat vad Reima sagt innan loppet om att inte byta skor.
Jag kände att tar jag av mig skorna nu så är det ingen risk att jag vill sätta på mig dom igen.
Såg några ute på banan som tagit av sig skorna och sprang (mest promenerade kanske) i strumpor.
Såg i och för sig några som tagit av skor och strumpor och som hjärtligt försökte smörja in fötterna i något bra.
Efter 70 km så slog det mig att om jag går ett varv och sedan börjar springa så kan jag räkna ner från 20 för 21 varv blir 5 km.
Att springa 20 varv innan det blev dricka igen kändes som ett behagligt upplägg.
Så gjorde jag, ett gåvarv och 20 springvarv, sen en mugg cola och två muggar vatten.
Sen samma visa igen....och igen...75, 80 , 85 km...
Farten jag höll var den samma som hela tiden tidigare, lite beroende på vems rygg jag låg i.
Vid 85km, eller om det var vid 80 så skulle det bli mat igen, eller mat kanske man inte ska kalla en Smoothie.
Visste inte riktigt om jag skulle våga, men det här var ju en festnatt så jag smakade.
Det var lite fräscht med något fruktigt i munnen (typ hallon/jordgubb) men jag hade inte lust att mumsa i mig hela.
Mellan kilometer 88 och 90 så hakade jag på Eva som hade hållt ett grymt tempo hela loppet och visst sprang jag nu fortare än vad jag gjort någon gång tidigare, men det kändes väldigt bra.
Antagligen var det också lyckan att veta att jag var på väg mot 90 kilometer och att det nu bara var en knapp halvtimme kvar.
Jag skulle fixa det här...
Tog en sista vätskepaus och satte sedan gång igen.
Nu hade också folket som skulle springa 6-timmars kommit och börja röra sig lite omkring.
En underbar känsla att veta att det snart var över.
Med fem minuter kvar så hakade jag på Jimmy som jag sett passera mig så många gånger i sitt snygga Hällelinne.
Han vann klassen och påhejades mycket sista varven.
Han höll bra fart, men lyckades inte höja tempot så när det var minuten kvar så sprang jag om.
Då hade 6-timmarslöparna ställt upp sig vid sin start och stod nu och applåderade oss som skulle sluta.
Det var en grym känsla att höra dom och veta att det nu var mindre än ett varv kvar.
Det kändes som om jag flög fram på lätta ben ....och så small det...
Pistolskottet betydde att vi skulle stanna och det hade jag inget problem med.
Jag tog två steg ut från banan och la mig ner på rygg.
Jag var klar.
12 timmar hade gått.
Reima med medhjälpare dök upp med mäthjulet för nu skulle det mätas hur många meter vi hunnit från mätplatsen vid varvning.
93153 meter fick jag senare veta att jag tagit mig.
Jag satt kvar än stund och hejade på 6-timmarslöparna och på dom tappra 24-timmarslöparna.
Svårigheter med att ta mig upp, men när jag väl ställt mig på knä och tagit hjälp av en stol som råkade stå nära så kom jag mig upp och traskade stilla bort mot drickan.
Då börjar jag att huttra.
Sätter mig på stolen med ett gäng muggar i handen och än handduk över axlarna.
Kristina och Gunilla som inte besökt sina stolar så ofta som jag under natten slår sig ner.
Kristina menar att lite streching nog vore bra så hon tar sig ner på golvet.
Min kropp vill absolut inte stretcha.
Jag känner att antingen så skulle kroppen bryta sig fullständigt om jag provade eller så skulle jag få kramp i varenda muskel, samtidigt.
Vi sitter där och Kristina börjar fundera på prisutdelningen.
Att vi ännu inte fått vår medalj hade jag inte tänkt en tanke på.
Efter en stund så får vi veta att det är dags för prisutdelning och vi försöker att röra oss i den riktningen.
Det gick inte bra och inget jag skulle vilja se på video, det kan jag säga.
Kroppen var rejält stel och jag kände hur sliten jag faktsikt var.
Att ta sig över banan där det kom löpare var inte lätt, men när man se skulle ta sig över en plastkedja som hängde på sisodär 2 dm höjd, då krävdes det fullt fokus.
Att lita på att ett ben skulle klara sig när det andra var i luften kändes väldigt vågat.
Efter en stund så kom jag dock över.
Prisutdelningen tog en jäkla tid och var klart masig.
Tjejerna valde att sätta sig på golvet när dom fått sina medaljer och priser.
Riktigt jobbigt att stå upprätt så länge.
Jag kom på 13:e plats av 43 startande i 12-timmars och det låter väl helt okej.
Gunilla fick till och med gå upp på prispallen när hon blev 3:e dam.
Kristina hade fått lite problem med knät och haft några möten med Voltarentuben, menvi hade alla tre sprungit i 12 timmar.
Många, många hade klart sämre nätter.
Jag trodde ju att Johnny Hällneby skulle vinna 24-timmars men han fick problem och agerade efter en stund på rygg mest som påhejare åt Elov Olsson som dominerade totalt denna natt.
Johnny kanske var nöjd ändå, för han fick ju se mina tatueringar :-)
Elov sprang riktigt fort hela tiden...nja, när han inte var på toaletten vill säga.
Han hade en medhjälpare som gav honom dricka och peppade honom allmänt.
Showen var dock dom säkert femtio gångerna som Elov rusade in på toa och mdhjälparen stod och skrek utanför att det var dags att komma ut.

Känns lite konstigt att faktiskt konstatera att mitt tempo var väldigt jämnt hela tiden.
Jag hade inte en endaste dipp där jag för en sekund funderade på om jag kanske inte skulle klara loppet.
Som sagt så var det segt mellan kilometer 50 och 70 men det berodde enbart på att det absolut inte hände någonting.
Man kände bara att här har jag minsann varit tidigare.
Stelheten i benen när man suttit ned var inte behaglig, men efter ett varvs löpning så var det inget som helst problem.
Konstigt är att trots att det inte hände så mycket så gled inte tankarna omkring på en massa negativa saker.
Troligen så var det ändå så att hjärnan tog in dom väldigt små saker som hände på och utmed banan så det fanns ingen plats eller ork att fundera på annat onödigt.
Utan att egentligen planlagt det så fokuserade man hela tiden bara på -till nästa drickpaus.

Det jag har funderat på nu efteråt är om jag är för defensiv när jag springer ?
Är jag helt enkelt för mesig och inte vågar ta ut mig totalt ?
Nu var det här loppet väldigt långt och första gången för mig, men jag kan inte låta bli att undra vad som hade hänt om jag hade anmält mig till 100 km.
Då hade jag haft 12 timmar på mig, annars så hade jag inte fått medalj och alltså inte kommit i mål.
Hade jag då pressat mig mig mer och gjort allt jag kunnat för att nå 100 km.
Antagligen, men om det hade gjort att det gått helt åt pipan kanske redan efter fem timmar, det vet vi inte.
Vi kan väl säga så här efter 93153 meter, nästa gång så ska jag längre...
Det här var ju mitt längsta sprungna någonsin då det tidigare var 82,15 typ.
På tal om toabesök så kanske det är lika bra att jag har på papper (??) om jag var där.
Jodå, två gånger hade jag kisspaus och båda gångerna var under de fyra första timmarna, sen ingenting.
Det fanns en massa tilltugg men det var verkigen ingenting som lockade mig den här natten.
Kaffe drack jag ju vid två tillfällen, rätt ska vara rätt.

                                                              En tavla i pris.

2 dagar till start

Många som hör att man ska springa i 12 timmar säger att det inte går...
Sen tror dom antingen att man ska dö eller att man är helt galen.
Plötsligt så vill dom veta hur många galningar som gör sånt här....
Då nämner man hur många det är och sen hur många av dessa som till och med springer i 24 timmar.
Det är i det läget som dom är närmare andningsproblem och hjärtstopp än vad jag kommer att vara på lördag.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen...
Fy för att veta att man om två dagar ska springa ett 10 kilometerslopp.
Ett 10 kilometerslopp är jobbigt...
Hela tiden!!!!

Det jag ska göra på lördag kväll är någonting helt annat.
Jag ska lunka iväg, antagligen snacka lite skit med mina medresenärer och bara ta det väldigt lugnt.
När jag känner mig törstig så dricker jag och när jag är hungrig så äter jag.
Sen lunkar jag vidare...
Antagligen så kommer de där 12 timmarna vara de mest avslappnade på väldigt länge, för jag har absolut ingen anledning att jäkta och ingenting att jäkta till.
Målet dyker upp 12 timmar senare ändå.

Givetvis så kommer det efter ett tag att göra ont..
Antagligen så kommer det att komma upp vissa negativa tankar i mitt huvud.
Förhoppningsvis så gör det inte ont hela tiden och gärna inte jätteont, nej...
Förhoppningsvis så lyckas jag att brotta ner de negativa tankarna och lyckas styra om tankarna på ett sätt som jag lärt mig av Jonas Colting.
Han simmade i somras från Stockholm till Göteborg och fick då rejält med hjärnträning.

Det ska bli en väldigt spännande helg.
Stina slog nytt längdrekord igår och jag kommer säkert att slå nytt längdrekord framåt söndag morgon.
Det ska bli kul att få ett resultat på en 12-timmars och hur det än blir så blir det ju i alla fall ett nytt 12 timmars-rekord för mig.

4 dagar till start

Benet ?
Ja, benet är verkligen ett stort frågetecken.
Nu pratar vi inte om det där högra som hade en öm framsida i oktober...
Nae, nu är det vänster och för lite omväxlings skull baksidan.
Då som nu är det strax ovanför foten vi snackar.

Har känt av det ett tag och märkt att det är framför allt efter löpturen som det smärtar.
Det är lite svårt att gå liksom.
Det gör ont och det är svullet har jag sett.
Jag tittar, vill inte se det, men ser det...

Hade vila i fem dagar innan löpningen igår och tänkte då att det hjälper nog (optimist)
Kände av det i söndags när jag tog i och bytte däck på bilen så jätteoptimistisk var jag inte.
Igår när jag började springa så kände jag av det direkt.
Det blev ju i och för sig inte så farligt ont och inte gjorde det ondare och ondare ju längre jag sprang heller.

Helt bra är det inte det kan vi väl vara överens om...

Tror att jag tar det lugnt med springandet fram till lördag nu.
Planen var att springa en bra bit idag och sedan någon lätt kilometer på torsdag, men jag struntar i det.
Det ska sägas att det beslutet inte bara beror på benet.

Har ju absolut tänkt att strunta i radion fram tills det där valet är klart nästa år, men idag när jag skulle byta skiva i bilen så råkade jag höra att musikhjälpen hade börjat.
Ser man på...
Då skulle man faktiskt kunna lyssna på det under löpningen på lördag/söndag.
Tar jag bara av mig lurarna under nyhetssändningarna så borde det gå bra.
Nu vill jag inte alls påstå att musikhjälpen är en dundersucce på något sätt, men musiken kan ju vara lite blandad och kul och klart mer oväntad än en vanlig P3-dag.
Programledarna höjer jag inte alls.
Den där Linnea hörde jag två minuter idag och hon pratade som om hon var 13 och ett halvt eller som on hon pratade till människor som var 13 och ett halvt.
Cojo (stavar han så ?) (nae, det gjorde han inte) (Kodjo) har jag en gång i tiden redan skrivit vad jag tycker om....
Ord från 2009-07-05...jäklar, fem och ett halvt år sedan.
Kodjo är tydligen komiker och det är väl något man lätt kan kalla sig när man tröttnat på att gå till arbetsförmedlingen....
Han pratar lika mycket engelska som svenska i programmet så det vore så mycket bättre om han jobbade på en radiostation i Västindien där han passar in.....men töntar får inte såna jobb i Västindien...trist.
Kastar in hela inlägget från den där dagen.

Morgonpasset i P 3

Jag minns fortfarande dom där morgnarna för sisodär 4-5 år sedan när jag vaknade till, trött som Skalman och lika kuddfanatisk som slibriga inredare på tv 4.
Tröttheten övergick ganska snabbt till ett behagligt slummer där kudden fortfarande var lika skön men där också stämningen, ljudet behandlade mitt inre med glädje och harmoni.

Morgonpasset i p3 var då något härligt...
Peter Eriksson och Carina Berg...
Underbara ni...saknaden är så jäkla stor.

Just nu är det "morgonpasset sommar" och det som omöjligtvis kunde bli sämre blev det...
Simon Svensson och Claudia Galli leder programmet och så florerar även Jonatan och Suuz i prorammet.
TVI FAAN för er allihopa...
TVI FAAN för den idiot som anställer folk till morgonpasset...

Claudia Galli hade jag inget emot som anställd i det där jävla fiket i den där jävla svenska såpan för sisodär 118 år sedan.
Nu mera så tror hon att hon är komiker...
Hur gick det till ??
Hon kan prata men bara för att man kan det så blir man inte automatiskt en komiker.
En komiker måste ha DET....till att börja med.
Hon har ingenting förutom en röst som inte bara borrar irriterat in sig i örat utan även trycker sig in i knävecken vilket gör att håren på knäna ställer sig upp och skriker "stäng av den äckliga människan..."

Lita på att man stänger av....

Annars (när det inte råkar vara sommar) så är det nu mera Martina, Kodjo och Hanna som pratar....
Tönt....tönt....och tönt....
Martina som varit med i programmet alldeles för länge (alltså mer än två dagar) har ingenting som kan låta henne ha det där jobbet.
Hon har varken charm, humor eller en trevlig röst...
Hon är en menlös tönt....

Kodjo är tydligen komiker och det är väl något man lätt kan kalla sig när man tröttnat på att gå till arbetsförmedlingen....
Han pratar lika mycket engelska som svenska i programmet så det vore så mycket bättre om han jobbade på en radiostation i Västindien där han passar in.....men töntar får inte såna jobb i Västindien...trist.

Hanna var okej i några dagar och hon är särklass bäst av dom där tre (säger inte mycket).

Alla andra som varit sedan Peter och Carina har varit usla och det går verkligen inte att lyssna på dom.

Helgarbetarna Patti och Malin är bra (Lovisa är okej).

Jag vill verkligen kunna lyssna på morgonpasset men det verkar hopplöst.
Skjut den fan som anställer nya pratare...
Så här kan vi inte ha det...

Puss och kram på er...nu är det natten

Petter är den sista programledaren....
Vet att jag vid minst ett tillfälle sagt vad jag tycker om Petter också, men kan inte hitta det nu.
Om vi ska hålla oss till det primära i just det här läget så är det så att den delen av honom är den absolut sämsta.
Jag tror aldrig att jag har hört någon med en tråkigare röst än han.
Så tung och så dyster...
Efter fyra fem minuter med den i örat så är jag färdig för att gå och dränka mig.
Vi får se hur det går i helgen...
 

6 dagar till start

Att klicka fram en massa tokiga lopp på datorn och sedan glatt anmäla sig utan att räkna till 10, det är jag bra på och vad lätt det är.
Att köpa skor och andra löpargrejer är jag också riktigt duktig på.
Nu vill jag i och för sig inte säga att jag nu har problem där jag sitter relativt avslappnad, men faktiskt så skulle PROBLEM kunna dyka upp nu, när jag tänker efter eller när jag blundar.

Jag ska på lördag kväll springa en sväng...
Sväng kanske var lite blygt, för den där svängen kommer att vara i 12 timmar.
Jag som aldrig ställt upp i ett 6-timmarslopp ska nu springa ett 12-timmars.
12 timmar är väldigt länge.
Jag minns inte vad jag gjorde för 12 timmar sedan!!!!
Konstigt nog så har jag "det löser sig" i bakhuvudet när jag tvingar mig själv att tänka på loppet.
Och det gör det ju säkert också.
Ett 12-timmarslopp har ju den fördelen att om jag skulle ta slut och somna där i en kurva så kommer jag ju ändå närmare och närmare målet.
Tiden går oavsett om jag sover, springer eller går....

Nyss så började det ändå dyka upp en del frågetecken...
Inte panik, stress eller illamående, men frågetecken...

Hur många par skor ska jag ha med mig ?
Ska man byta linne, strumpor och shorts under loppet ?

Svaren som det känns just nu är två par minst, kanske till och med tre.
Där pratade jag skor alltså.
Visst 17 måste det väl vara en hit att kunna byta om lite allt eftersom.
Framför allt linnet måste ju bytas, jag lär slita med mig fyra stycken eller så.
Strumpor, jo, det är väl bara att ta med och känna på läget.
Shortsen kan man ju också byta, fast då får det väl bli ett snyggt ombyte med en handduk runt midjan.
Kom ihåg en extra handduk!!

Sen har vi maten...
Ägg, korv och smör hade jag med mig till Västerås och det gick bra då att äta det.
Kommer nog satsa på samma nu.
Tror minsann att det skulle serveras mat från arrangörerna och det blir väl då vid midnatt efter halva loppet.
Vi får se hur jag gör i övrigt med arrangörernas tilltugg...
Nötter kanske finns och det kan jag ju testa.
Jag tänker hålla mig till vatten bra länge, men eftersom jag nu testat coca cola några gånger utan att få magproblem, så kommer jag säkert att dricka sånt också.
Det intressanta är ju att jag efter tre-fyra mil blir sugen på cola, något jag aldrig annars blir.

Ipoden med musik tar jag såklart med mig, men jag gissar att det kommer att bli en hel del pratande och det gör ju verkligen ingenting.

Stolar skulle finnas, men dom räcker nog inte till alla, så frågan är om jag ska ta med en stol ??
Orkar jag det ?

Det var lite tankar så här sex dagar inna det är dags.
Jag lär återkomma...

Colting for president

Jag har redan lagt min röst kan jag säga...
Ett givet val.

Här är mitt valmanifest till ett bättre, friskare och lyckligare Sverige. Straight from Twitter!
-Jag är beredd att steppa upp om det krävs! Vill Sverige är jag redo. I am THE NEW LANDSFADER om ni önskar.
Rösta på mig så lovar jag att...

-Alla barn ska få avokado i skolan! Varje dag! Och inte den bruna mosiga skiten, andrahandssorteringen! Nej premium quality!

-Sverige ska ha 100 nya simhallar! Utan rutschkanor o trams. Simhallar för SIMNING/FOLKHÄLSA! Badhus kan dra åt helvete

‪‬
-Alla barn ska få lära sig att crawla! Crawl är coolt. Tarzan crawlar. Bröstsim kan dra åt helvete.

-Margarin kommer att förbjudas o beläggas med råttgiftsvarning. Margarin kan dra åt helvete.

-Livsmedelsverket kommer genomgå ett stålbad av förändring o lobotomin kommer sorteras ut. För idag kan SLV dra åt H-E!

-Gratis löparskor till alla! Ohälsa o passivitet kan dra åt helvete.

-Fredagsmys kommer att bli fredagsfys. Barn lär sig att lycka finns i rörelse o inte i godispåsen.

-"Vanlig"mat kommer vara kött, fisk, ägg ,broccoli. Inte falukorv, pulvermos o snabbmakaroner. Makaroner kan dra åt H-E!

-8 tim nattvila blir viktigare än 8 tim arbetsdag. Fuck vilodagar! Har vi vilonätter orkar vi vara aktiva på dagen.

-All ekologisk mat blir momsbefriad. All fettreducerad mat får dubbel moms. Ohälsoframkallande mat kan dra åt helvete!

-Motion/rörelse varje skoldag. Löpskolning, skogslek, rörelseglädje, kroppskännedom. Prestationshets kan dra åt H-E!

-Svenska dietister omskolas eller deporteras till Uzbekistan. Fettfobi och missriktad prestige kan dra åt helvete!

-Det blir förbjudet att kalla någonting som baseras på pulver för mat. Pulverlivsmedel kan dra åt helvete!

-Rå opastöriserad mjölk ska flöda som vin och honung, en masse! Pastöriserad mjölk kan dra åt helvete!

-Alla småskaliga, gårdsnära och ekologiska mjölk- och köttbönder ska få skattelättnader.

-Jensens Böfhus förbjuds och skickas tillbaka till Danmark. De kan dra åt helvete!

-Motion på recept skrivs alltid ut innan medicinering! Livsstilsrelaterad medicinering kan dra åt helvete!

-Cyklar och cykelhjälmar subventioneras kraftigt. Kanske också cykelbyxor. För pungskav kan dra åt helvete!

-Restauranger som serverar margarin och mat från halvfabrikat kan vi kanske inte förbjuda men de kan dra åt H-E!

-1 tim betald träning på arbetstid. Varje dag. Varför? För att ALLA tjänar på det! Sjukskrivningar kan dra åt H-E!

-Svensk idrott ska jobba inte bara m prestation utan oxå m långsiktig hälsa. Pastakonspirationen kan dra åt H-E!

-AXA/Kungsörnen ska inte längre få ge bort reklam förklädd till information till idrottsungdomar. AXA kan dra åt h-e!

-Pågens förbjuds påstå att de bakar bröd m "värme o kärlek" när det i själva verket är m socker o margarin. Dra åt H-E!

-Vetemjöl beläggs med varningstext. Mandelmjöl ges bort gratis. Gluten kan dra åt HELVETE!

-Idrottsrörelsen ska inte längre få mata idrottsungdomar med godis i parti och minut. Kexchoklad kan dra åt H-E!

-Ja, ni fattar va?! Så rösta på mig! Lovar att köra järnet. Så länge jag får träna fem tim om dagen också. Do it!

Jag skrattade gott

Att en människa skrattar kanske inte är jättekonstigt, men just idag så var det en smula oväntat.
Kvällen igår och långt ut på dagen idag var det nämligen riktigt kasst.
Jag var väldigt långt ner i skorna kan man säga och allt kändes bara hopplöst och supertrist.

Då slog det mig att jag nog brukar må dåligt och fungera ännu sämre den här tiden på året.
Ojj, vad rätt jag hade....
När jag såg datumet på det här inlägget och läste att jag hade reagerat exakt på samma sätt förra året och då klistrat in vad jag skrev för två år sedan.
Tänk att en sån sak kan få en att piggna till i alla fall en gnutta :-)

Så här säg det ut:

Helgerna innan helgerna sällan de bästa

Ska jag vara helt ärlig (och det ska jag väl?) så var jag inte helt säker på att jag skulle vakna i morse.
Att jag inte skrev någonting här igår kväll hade inte alls med den saken att göra utan mer att jag inte hade någon lust.
Jag hade inte lust med så mycket annat heller om jag ska vara ärlig.
Det hade inget med huvudskadan att göra det heller, för ja, en huvudskada skulle då vara anledningen till att mitt liv tog slut i natt.
Det komiska i saken är att jag inte hade en tanke på att ringa någon sjukutbildad snubbe, utan bara konstaterade lugnt att sker det så sker det....och så log jag.
Huvudet fick en smäll i en dörr i fredags.
Det gjorde ont vilket det brukar göra när man får smällar.
Jag gick som ni vet och tränade och tänkte inte alls på huvudet förrän igår eftermiddag när jag skulle torka mitt hår med en handduk.
Öm som satan och en bula rikare strax ovanför höger öra.
Då slog det mig att jag nyligen läst om någon som fick en mindre smäll mot huvudet.
Hon fortsatte kvällen utan problem, men överlevde inte natten.
När jag skulle lägga mig kändes det som om bulan växt och jag kände ett tryck.
Jag somnade direkt utan det minsta oro, jag var så jävla redo så...

Jag hade stängt av larmet på telefonen för varför skulle det pipa hejdlöst här om jag min döing ändå inte kunde stänga av det...
Vaknade lite besviken, men ganska snart så tog min kaffelängtan över.

Att hata helger i december kändes bekant på något sätt och mycket riktigt så hittade jag dessa inlägg från förra året, 9:e och 16:e december:-)
Blälördag
Vilken värdelös dag...
Kunde lika gärna ha legat kvar under täcket hela dagen.
Har suttit vid datorn och glott.
Jag är inte road av vinter speciellt inte i år när det inte ens var en sommar.
Samtidigt så får man sig en smäll på käften av dessa idiotiska meningar då och då att jorden håller på att bli så många grader varmare och att det är en jätteskandal.
Jävla trams...
Det är exakt femton minusgrader utanför mitt köksfönster.

Varning för ofina tankar
Jag hatar lördagar....
Det har blivit min nya absoluta hatdag.
Tur att det inte är lördag mer än en dag i veckan.
Skulle det komma två i rad så skulle jag dränka mig...
Jag fungerar inte och har inte lust med någonting.
Jag skulle bli så klar och göra så fint, i alla fall innan jul...
Varför är frågan...
Tänk att jag fungerar så otroligt bra när jag jobbar och misslyckas så katastofalt med att fungera på min fritid.
Jag och livet på planeten jorden går inte ihop...
Jag har inget här att göra.

Läste om en annan loooser idag.
Erica som blivit gravid och därför inte orkade jobba så hon sa upp sig.
Hon flyttade hem till mamma.
Nu när det snart är dags för födsel så har hon "ingen lust" att bo hos mamma längre.
Hon ska ju för tusan få ett eget barn och då behöver man ju ett eget hem.
Hallå socialen, ni betalar för en lägenhet va ??
Nu ville inte socialen göra det...
Erica och mamma har överklagat några gånger men hittills fått nej, nej.
Givetvis säger jag.
Varför ska någon annan (vi) betala för Erica??
Erica tycker det här är så jobbigt att hon har lust att lägga sig ner på gatan...
Vi säger stort grattis till det kommande barnet...
Mamma Erica verkar verkligen något att hålla i handen när det blåser...
Vet inte om det är Erica eller socialen själva som tycker att det borde finnas regler som hjälper mammor och pappaor som hamnar i den här situationen.
Hallå, har du puckoErica, inte valt helt jävla själv att hamna i den här situationen.
Är det inte dags att lära sig att man gör sina val i livet och dom får man stå för, när man är 21 år gammal ?
Skaffar barn gör man när man har råd med det....och gärna att man har en partner också.
Du skulle ha tänkt Erica...men känner vi det här töntlandet rätt så har hon nog fått pengar redan innan veckan är slut.
På tal om kassa lördagar så känns det extra skönt att läsa att nu kommer det inte fler.
Domedagen dyker upp som en frisk fläkt här på fredag.
Såna win-win nyheter gillar jag.
Går jorden under så är det helt okej och råkar den vara kvar när det blir lördag den 22:e så kan man skrika ut att dom religiösa tomtarna kan ta sig i röven.
Någon gång när det var domedagsläge så tog ett helt gäng självmord.
Vi hoppas på en repris.

Går och lägger mig nu...
Kommer antagligen inte att bli något gjort här imorgon heller men har jag inte drunknat så syns vi nog här imorgon kväll ändå.

.....och det fortsatte den 17:e....

Ehhh...var det lördag idag igen...?
Det kändes så.
Idag var jag faktiskt ute en sväng.
Snön smälte och jag frös inte om fingrarna.
Jag var med andra ord riktigt uppåt.
Sen kom lördagen mer och mer krypande.
Det känns som om jag skulle vilja lägga mig ner och ligga där under täcket i minst en vecka.
Nästa helg är lång...
Tänk om det blir lördag både lördag, söndag, måndag, tisdag och onsdag...
Hemska tanke.

.....Nu blev ju julhelgen sen väldigt trevlig på alla sätt och gissningsvis så blir den ok även i år.

Man kan tycka och garanterat att de flesta av er gör det, att mina tankar är hemska men jag kan förklara för er att mitt liv är som det är.
Det är inte så att jag går omkring butter hela dagarna, väldigt mycket tvärtom, men sanningen är att jag lever för att jag ännu inte dött, inte för att jag har så många fantastiska anledningar till det.
Jag kommer aldrig att leva ett sånt liv som jag ville leva, men eftersom jag fortfarande andas och vaknar upp på morgonen så gör jag det bästa av situationen.

 

Tillbaka i 2014.

Tydligen så är det här alltså pisshelgerna nummer ett och två på året och antagligen så ser jag ljusare på allting om ett tag eller två.

Ingenting som jag nu jublar åt men men...

Det här året med den här pajasveckan som varit så kan man såklart inte må annat än dåligt.

Man förresten, jag kan det inte i alla fall.

Poliktik är ju det mest tramsiga som finns och politiker är tydligen både det mest korkade och det mest töntiga, samtidigt som dom själva ser sig som något otroligt fint, värdefullt och klokt.

Idioter...

Att vi förra året tvingades höra dessa töntar gnälla på varandra och se dessa töntar utmed vägarna var vidrigt som attan.

Någon vann sen valet och skulle styra upp och ta ansvar.

Det gick sådär kan man säga.

Era jävla sopor.

Nu ska det tramsas och gnällas i en massa månader till.

Om det kommer upp en massa bilder på idioterna utmed vägarna så är det mycket troligt att jag tar långa promenader med sekatören i högerhanden.

Helst så skulle jag vilja skjuta varenda jäkel i den där töntligan.

Jag råkade se partiledarna på tv i onsdags och jag mådde väldigt illa.

Den där figuren för kd som dra åt helvete och där vänta på sin förbannade jesusfigur att rädda honom.

Varför ska den tönten tycka något som helst nu i några månader när han bara kan be en bön och tro lite extra.

Bön förresten ja....sveriges kristna råd tyckte att alla sveriges kyrkor skulle hålla en bön, en bön för sverige...

Behöver jag säga att jag hatar det här landet och nej, jag missade inte att ge sverige en stor bokstav, dom är fan inte värda det....

Om jag överlever till i slutet av mars får vi se.

Kanske flyttar jag till en bergsby i Ecuador, kanske går jag i ide eller så kanske jag skjuter någon idiot och skjuter jag någon så skjuter jag nog några idioter till på samma gång.

Se upp Rössner...

Klarar man det ena så klarar man det andra

Att veta att jag klarar att springa långt flera dagar i rad vilket fungerade i Västerås, ger tankar till ett visst lopp.
Lake Balaton supermarathon är ett 195 kilometer långt lopp som går över fyra dagar.
Balaton är alltså en sjö som ska springas runt.
Loppet går 19-22 mars 2015.
19 March 2015 - 48,2 km

20 March 2015 - 52,9 km

21 March 2015 - 43,6 km

22 March 2015 - 50,7 km

Jag brukar alltid resa iväg själv och boka allt, men under ett sånt här lopp så måste det vara många grader både skönare och roligare att åka i ett sällskap.
Marathonguiderna anordnar resor och ska hit 2015.
Jag har meddelat att jag är klart intresserad och i stort sett bara väntar på att dom ska ta fram en reseplan och ett pris.
Jag kommer att åka till Ungern.

 

 

Att åka till Växjö och springa Personliga rekordens tävling i Luciahelgen var något som jag bestämde mig för att jag skulle göra OM jag klarade Västeråshelgen utan att dö och utan att få ont i något ben.

Alltså så åker jag till Växjö.

Min tanke var att springa 100 km men Borlänge girls skulle springa 12 timmars och dom hade en poäng.

Väljer man 12 timmars så kan man ju sitta ibland och ändå komma närmare slutsignalen.

Väljer man 100 km så måste man ju ta sig framåt...

Ärligt talat, har jag verkligen så bra självförtroende att jag tror att jag fixar över 100 km på 12 timmar?

Tydligen så har jag det, eller i alla fall hade innan jag tänkte efter....

Jag springer 12 timmars mellan 18:00 på lördagen och 06:00 på söndagen.

Dom start och sluttiderna är ganska smidiga och gör att jag väljer att åka tåg.

 

Ett annat lopp som jag i år valde bort för att det är för varmt är Stockholm ultra.

Jag vill verkligen springa det där loppet och då såklart 100 km distansen.

Blir det varmt nästa år så får jag springa sakta.

Jag ska springa Stockholm ultra 2015.

Ultralöparläger (KUL-helg)

Varför åker man bort en helg i november och springer hela dagarna ?
Jag kände att anledningarna var många när jag anmälde mig till KUL-helgen i Västerås.

-Jag ville få många mil i benen och framför allt så ville jag springa långt två dagar i rad för att se hur kroppen gillade den andra dagen och för att se hur den mådde dagarna efteråt.
Skulle mitt tidigare överansträngda ben gilla det ?

-Jag visste att det skulle bli terränglöpning på lördagen och det är något jag alltid aktar mig för när jag tränar själv.
Inser att det är bra träning och att den absolut behövs.

-Jag ville träffa människor med samma intresse som jag själv, höra vad dom tycker och tänker.
Höra vilka lopp dom sprungit och vilka dom vill springa.
Att resa på lopp själv är inga problem, men att känna igen några stycken när man kommer till ett lopp känns kul.
Jag har ingen i min närhet att prata långlöpning med.

-Jag trivs bra med att träna själv vilket jag alltid gör, men att springa tillsammans med andra känns som en extra krydda.
Att ha någon att prata med och att uppleva saker tillsammans med.
Att fixa dessa långa löpningar tillsammans med andra.

Varför helgen hette KUL-helg var ju ett frågetecken för mig.
Att UL stod för ultralöpning förstod jag ju, men att det var ett K där först var klurigare.
Fick veta att det betydde Kommiteén för UltraLöpning.
Frågan var då hur kul det skulle bli...

Efter jobbet i fredags så åkte jag mot Västerås och efter en regnig bilfärd så nkom jag Västerås strax före klockan sju.
Hur jag skulle hitta restaurangen där det var middag hade jag ärligt talat ingen aning om, men jag tänkte att det löser sig nog.
Jag hade lite koll efter att ha kollat på en karta dagen innan.
Jag svängde av E18 där jag tyckte passade, men insåg att det var inte den avfarten som jag borde ha tagit.
Hade ingen aning om jag tagit en för tidig eller en för sen, men jag körde några minuter på känn, för att vända tillbaka till E18 kändes trist.
Till slut insåg jag att jag faktiskt måste ta mig en titt på telefonen, var jag befann mig och hur jag skulle ta mig dit jag skulle.
Skulle precis svänga vänster in på en mack för att där stanna och kolla läget när jag ser att restaurangen jag faktiskt ska till ligger där till höger.
Ofattbart, men kanon såklart.

Inne på restaurangen så letar jag efter ett stort gäng och ser att det finns ett till vänster och ett till höger.
Inte svårt att se vilket av de två gängen som jag letade efter.
Jag hittade en plats ute på kanten, mitt emot Thomas.
Dom andra hade beställt och jag valde en smörstekt gösfilé.
Potatisen skulle komma i en skål bredvid, men jag talade om att den där skålen inte ens behövde dyka upp på bordet.

Borta på min sida av långbordet så var det Jan-Erik som pratade väldigt mycket.
Jag sög in samtalet tillsammans med gösfilén som verkligen var god.
Fick veta av Bosse som arrangerade lägret att jag skulle bo i stuga 31 tillsammans med med fyra andra herrar.
Efter maten fick många plötsligt bråttom hem.
Dom skulle packa upp och ta fram saker till lördagens löpning.
Hoppla tänkte jag, gör man inte det fem minuter innan man drar iväg imorgon bitti.

Jag gick bort till några på andra sidan bordet som tydligen inte hade så bråttom.
Till på köpet var det bland annat tre av mina stugvänner.
Hans, Daniel och Bernt och därtill Cecilia blev sällskap när jag drack en kopp kaffe.
Någon drack te och någon drack en öl.
Sen åkte vi till stugan och dit var enkelt att hitta.

I stuga 31 välkomnade Gert oss och han hade kommit hela vägen från Blekinge.
Han kände igen mig och det kom vi fram till att det berodde på att vi både sprungit maran i Österlen för några veckor sedan.

Vi kom i säng ganska fort men jag var tydligen inte alls trött för somnade gjorde jag inte.

Strax efter klockan sju på lördagsmorgonen var det dags att gå upp.
Lika bra att direkt ta på sig löparkläderna och traska dom hundra meterna till frukosten.
Insåg att jag under fredagen fått i mig väldigt lite fett så nu skulle jag överdriva fettintaget.
Jag hade med mig ett eget Bregottpaket som jag tog med mig till frukosten.
Att det där inte fanns några ägg var lika ofattbart som klart mindre bra.
Min frukost blev alltså kaffe med en hel del smör i.
Åt även smör med teskeden vid sidan av kaffet.
Hittade efter en stund en bit ost, en bit skinka och bredde på än mer smör så att det blev en snygg rulle.
Alla andra åt gröt och en hel del mackor.
Yougurt och fil fanns det också.

Ingen brådska alls då samlingen inför löpningen var klockan nio.


Kolla vilket glatt gäng som bara längtar iväg in i skogen.

Att veta att man ska springa en massa timmar och en massa mil kändes inte alls jobbigt, men att direkt springa ut på ett blött gärde hade jag aldrig kommit på själv, det kan jag säga.
Då var man blöt om fötterna på direkten.
Bara att hitta ett tempo som kändes bra och då springa med dom som råkade befinna sig i samma tempo.
Efter en stund så blev pratvännerna Bertil, Bodil och Ingrid, men efter ett tolv kilometer så var det den här gruppen där jag befann mig.

+ Mats då som tog kortet...
Vi splittrades och framåt första vätskan som var efter 20 km så var det bara Pia och Mats och jag tillsammans.
Vi hade lite problem att hitta några gånger, men till kontrollen kom vi efter två mil av klart blandad terräng.
Mycket blött och mycket stigar med massor av stenar och rötter.

Vid kontrollen drack jag bara vatten coh så tog jag en salttablett.
Vi sprang vidare och nu gjorde vi det på känd mark.
En del av Blck River Run banan skulle nu avverkas, men nu åt fel håll.
Till att börja med utmed svartån på stabil grusväg.
Sedan vidare in i skogen där blötan och stenarna tog vid.



Efter 27 km så känner jag att min energi är på väg att ta slut.
Visste att vi skulle skulle komma förbi en ICA-butik efter 3 mil och började fundera på vad jag skulle handla där.
Att min energi tagit slut förvånade mig inte egentligen eftersom både middagen och frukosten blivit väldigt "tunna".
Funderingarna övergick till drömmar samtidigt som vi tog oss fram i leran.
När vi väl efter 31 kilometer fick glida in på ICA så var det nästan i sista sekunden kändes det som.
Funderade på om jag skulle göra det bästa jag kunde lchf-mässigt och köpa mig skivad lax och en flaska vatten, men den tanken var chanslös mot att suga i mig energi i form av socker.
Köpte en halv liter cola, en påse nötter och en påse med färgglada, lättuggade godisar.
Åt lite av varje och svepte i mig hela colan och det kändes kanon.
Till slut lämnade vi ICA och till en början kändes det både stelt och kallt, men det gick fort över.
Plötsligt så hadé jag energi igen och det kändes helt okej att springa.
Vi visste att det skulle dyka upp en kontroll till och att den skulle vara vid några gigantiska gravhögar.
Vid vilken kilometer dom befann sig visste vi däremot inte.

Efter en del kartproblem och mer kämpande genom skogarna så kom vi till sist fram och så glada vi blev.
Henrik med dotter hade dukat upp rejält och bjöd till och med på varm glögg.



...och där är man med handen i godisskålen...


Att springa runt den här gravhögen trodde jag att vi skulle göra.
Jag trodde fel...
Här är jag fortfarande där nere, men jag lovar att jag också traskade upp.

Efter den här kontrollen blev det grusvägar en stund, men när vi kom ner till Mälaren så blev det mest asfalt.
Då vaknade jag.
Jag kände mig väldigt fräsch och lätt den sista milen och jag hade problem att hålla igen.
Efter 48 km så sprang vid utmed Mälaren och plötsligt ser jag två personer på en bänk.
En liten pojke som skriker -cola och chokladbollar.
Konstigt tyckte jag, men det var till oss han skrek det och visst tusan så hade dom cola och chokladbollar att bjuda på.
En medlem i Västerås löparklubb som fått lust att pigga upp oss, trötta löpare.
Fantastiskt trevligt!
Vi kämpade vidare och jag bara njöt av springa.
Kristina hade ont i magen och Inga-Sarah tyckte nu att vi minsann hade sprungit nog mycket för idag och ville hem.
Hon frågade mig om hur långt det var kvar.
Hon blev inte nöjd med mitt svar så hon frågade Joakim.
Hon blev inte nöjd där heller.
Till slut fick hon ett bra svar av Cecilia.
Jag sa efter en stund att efter det att vi ska svänga vänster så är det väl 2 kilometer kvar.
Det ville inte Cecilia och Inga-Sarah höra på utan upplyste mig om att det var 500 meter.
Strax innan den där svängen så om Kristina susande bakifrån och jag kunde inte hålla mg utan hakade på.
Mycket riktigt så var det 2 kilometer från svängen så vi körde på i kanske 2,5 km.
Tittade på klockan tre gånger under den sträckan och alla tre gångerna sa klockan att vi höll 5,00 tempo.
Efter mer än fem mils löpning.
Det var underbart och det gick så lätt.
55.45 blev sträckan och trots att det var kul att springa så var det skönt att komma in och sätta sig och dricka lite kaffe.
Samma lokal som frukosten var ett litet depåstopp för dom som kommit i mål.
Där satt ett gång redan och det var trevligt att bara slå sig ner och snacka lite.
En del tog sig en massage av en kille som var där och maserade gratis.
Jag gick till slut till stugan och tog en dusch.
Bernt hade fått problem med ett ben(eller var det en fot) så han hade inte sprungit hela sträckan.
Gert hade känt av sitt ben (på slutet) som spökat lite tidigare, men i mål kom han.

Middag stod på programmet och den skulle bi inne i stan så vi fick åka bil dit.
Choys garden hette stället och det var buffe som var grejen för oss.
Jag började med en hel del sushi och fortsatte med fyra olika rätter som alla innehöll kyckling.
Väldigt gott alltsammans.
Lika bra att fortsätta med sockerintaget tänkte jag så jag tog mig en bit äpplekaka med vaniljsås till kaffet.


En del av det nu mätta gänget.

Tillbaka till en byggnad vid campingen där vi skulle få lyssna på en föreläsning.
Niclas föreläste och berättade då om sitt äventyr när han sprang Kungsleden (44 mil).
Spännande, helt klart...

Tillbaka in i stugan och nu skulle det bli skönt att sova.
Kroppen var trött, men hjärnan var fullständigt klar och inte alls intresserad av att somna.
Precis som förra natten så tog det nog två timmar innan jag somnade.

Söndagens frukost var identisk med lördagens så det blev såklart samma för mig.

Ni ser mitt Bregottpaket på bordet va ?

Det kändes inte fel alls att springa denna dag så vid nio så drog vi återigen i väg.
Idag skulle det bli asfalt och en eller annan grussväng.
Visst kändes det att man sprungit på lördagen, men efter femtio meter så var det inget som helst problem.
Vi blev ett gäng som höll ihop och försökte hitta med kartan som hjälp.
Ibland ropade Mats att det var dags att ta kort.

Här tyckte han att det var var lite snyggt med en fårskock i bakgrunden och ett gäng fårskallar i framkant.
Precis som på alla andra bilder som jag inte klistrar in här så är vi glada.
Hela tiden glada.
Vi hade fått veta att till första kontrollen skulle det vara 18 kilometer men den dök minsann upp redan efter 15.

Just här kom det åt och blåste så vi stannade inte så länge.
Hemköp skulle dyka upp en knapp mil längre fram.

Mycket långa rakor här så Mats kunde ta kort samtidigt som han sprang.
Glada gänget igen.

Varje gång som Borlängetjejerna Gunilla och Kristina var uppe i täten så gick det lite fortare, men dom var bra harar så jag hakade på.
Det flöt på bra för mig, men visst var det skönt att se den där Hemköpsaffären.
Här hittade jag ett nygrillat kycklinglår och till det så köpte jag en halv liter cola.
Nötterna från gårdagen hade jag med mig, men dom bjöd jag bara till Inga-Sarah.
Gert som sprang i en lite snabbare grupp den här dagen stod utanför Hemköp och när jag handlat så slog jag mig ner på bänk bredvid honom.
Några pensionärer undrade om vi var ute och sprang eller om vi cyklade.
Vi berättade att vi sprang och att vi sprungit från Västerås.
Jag berättade om vår lördagsrunda och sa hur långt vi skulle springa denna söndag.
Dom såg rädda ut och gick.
Kycklingen var kanongod och nu kände jag mig så trygg på min mage så nu föll det mig inte in att jag skulle få problem.
Det fick jag inte heller visserligen.

Här har jag och tjejerna fått med oss Jan-Erik i en farthöjning.
När man springer så här många (9 stycken) så blir det många stopp för det är många som måste besöka skogen ibland.
Ibland när vi kom fram till en backe så var det någon som skrek ultrabacke och då går man uppför den.
En av fördelarna med att vara ultralöpare....

 
Vi passerade såklart lite av varje den här dagen.
Vi pratade också om lite av varje, men visst handlade det mycket om löpning.
Tjejerna bestämde sig för att dom skulle springa ett 18 milslopp i Grekland under rundan.
Jag bjöd visste in den som ville komma och springa Östgötamaran att bo hos mig.

Vi visste att det skulle dyka upp en kontroll till, men vi hade ingen aning om var den skulle vara.
Till slut så var den där och den var lika härlig som alla andra stopp.

Efter intaget så tyckte Mats att vi skulle showa lite på en bild.
Det ska föreställa att vi läser kartan och att vi är lite borta minst sagt.
Vi hade såklart stenkoll och nu var det ju bara upploppet kvar (12 km)
Även den här dagen så fick jag öka liite på slutet.
Gunilla och Kristina drog på och jag hakade på.
Samma härliga känsla som på lördagen.
Så skönt att springa och så skönt att komma in i vårt samlingsrum.
Söndagens sträcka blev 53,77 km.

Nu var det söndag eftermiddag, men det var ingen som hade bråttom.
Jag tror ingen ville att helgen skulle ta slut.

Jag fick efter dusch äran att skjutsa in Hans, Kristina och Gunilla till deras bussar och tåg.
Hemfärd för mig och det kändes så bra med en massa glada minnen.
Jag förstod nu varför helgen hette KUL för det var fantastiskt kul.
Jag hade nu lärt känna en massa trevliga människor som jag säkert kommer att träffa på igen.

Jag hade fått testa att springa långt två dagar i rad och jag kände att jag säkert hade kunnat springa en bra bit på måndagen också om jag nu velat det.

Gert ska springa 24-timmars i Växjö på Lucia.
Kristina och Gunilla ska springa 12-timmars.
Jag är inte anmäld än, men jag tänker åka dit och springa 12-timmars jag också.

Bilderna har jag kopierat från Bosses blogg och från Mats hemsida
Tackar så mycket för dom.