Östgötamaran

Kul, kul, kul att det ska bli ett maratonlopp mellan Linköping och Norrköping och kul att det passerar genom min lilla by och sedan upp till förbi min gamla bostad.
Ja, det här är kända vägar för mig.
Sträckan Linköping-Norsholm sprang jag ju den 10 augusti i år och det var ju allt annat än behaglig resa.
Minns ni...
http://ljusblo.blogspot.se/2014/08/sondagens-lopning.html

Sträckan Norsholm-Norrköping är den vägen (över Kimstad) som man får ta om man ska ta sig per fot från mig in till stan (Norrköping).
Den här sträckan har jag ju sprungit ett antal gånger och än fler gånger har jag sprungit Kimstad-Norrköping.

Kul är en sak, men sanningen är att det känns väldigt långt.

Nu är jag i alla fall anmäld!
29 augusti 2015 är det dags.
Vi hinner med andra ord att återkomma om saken.

http://ostgotamaran.se/

Spaden och jag i helgen

Jag har en massa saker som jag vill göra och jag har en massa saker som jag behöver göra...

Men om och om igen ser jag mig styra mot baksidan och ner i gropen, med spaden i handen.

I helgen har jag nu grävt borta vid skottkärran där nu berget strålar.

Ingen mening med att säga att jag släpper det här grävandet för i år utan högst troligt är att jag fortsätter borta till höger på bilden.

 

Träningsmässigt så kan jag säga att jag har fått bra ryggträning och att mitt onda ben bara yttrat sig en gång idag vilket gör att jag antagligen kommer våga mig ut på en löptur imorgon.

 

2 tidningar och 1 lopp

Först ska vi ta och bena lite i lördagens 80 kilometertur i Västerås.
Hittade på min gamla blogg lite tidsuppgifter från 2013 års brutna lopp.
Då hade jag under mina tre varv tiderna
1,39,00
1,38,39
1,40,16

I år hade jag varvtiderna
1,35,41
1,34,45
1,34,47
2,06,07
2,03,28

Konstaterade förra året att jag sprang för fort så att jag pallade hela 60 kilometer innan jag kapsejsade i år med snabbare tempo kan väl ses som lite imponerande.
Tiderna både förra året och i år är här utan depåstopp.
Vi får se om jag kan precis som förra året dela varje varv i tre delar, då man ju faktiskt stämplade två gånger ute på banan.
Kunde vara intressant att se hur snabb jag var på de olika delarna.

Igår hör och häpna så hittade jag ett nytt lopp att på allvar intressera mig för.
27 december är ju en sån där dag som verkligen inte är någon vits med så då lär jag åka till Örebro.
Ja, detta Örebro igen.
Där avgörs Decembermaraton, inomhus på en 200 metersbana.
Visst låter det fantastsiskt??
Eftersom jag inte testat en mara på varken bana eller inomhus så måste jag ju bara testa i alla fall..

På tal om Örebro förresten så anmälde jag mig igår till Åstadsloppet, halvmara den 11 oktober, så nu är det bara att spetsa formen, springa och gå i mål på 1,38, tack så mycket....

Idag efter två års letande så hade till slut Bauhaus fått in mitt kakel som jag ska ha i köket och som jag för två år sedan började pynta mina fönsterbrädor med.
Äntligen så kan alla fönsterbrädor bli klara och äntligen så kan kaklandet i köket starta.
Fyndade också några växter till 70 % rea på Plantagen.
Passerade också en mataffär på hemvägen och där hittade jag en tidning som jag hade bestämt mig för att testa.


Jag återkommer med vad jag tycker om den.
Hoppas redan innan jag öppnar den att det inte är en massa kassa kostråd....

När jag öppnade postlådan vid hemkomst så blev jag ett stort leende för trotts att Springtidningen verkar intressant så finns det ju ingenting som slår pärlan av tidningar...


Kul att Therese är på framsidan ;-)
Kul att Stina, Rebecca, Theresa och jag är med på bild i tidningen.

Kommer antagligen tillbaka till denna tidning också när jag läst den.

Nu är det då helg och det känns väldigt bra.
Det har varit en jobbig vecka och jag har varit trött både  morgon och kväll.
Kanske blir det så efter min tripp i lördags.
Springa lägtar jag verkligen efter och vi får se vad jag får till i helgen.
Jag har ju ont i mitt ben :-(
Smalbenet är liksom ömt som om jag hade blivit slagen av ett järnrör, vilket jag inte har.
Det blir ett test att springa och förhoppningsvis så känns det bättre (ingenting) än att gå.
Som sagt så blir det nu att få upp snabbheten till Örebroloppet som blir nästa lopp.
Gränna-Tranåsloppet helgen innan lägger jag garanterat ner.

Jag blickar igen framåt

Samtidigt som jag sitter här och sippar på mitt kaffe med träningsvärk och till på köpet ett ont smalben vilket jag tycker känns en smula konstigt, så får jag ändå lust att titta framåt för som löpare så glömmer man snabbt bort smärta och elände och istället minns det där lätta, naturliga...
Ja, jag är chockad själv ibland kan jag meddela.
Nu när jag är ULTRA så känns allt så fantastsikt och trots att jag sprungit både långt och länge tidigare så känns detta väldigt nytt och väldigt stort.

Innan vi tittar på lopp längre fram i år och spanar in i 2015 så kan jag snabbt meddela att jag vill bli bättre.
Att starta i ett 80 kilometerslopp när man bara sprungit 82 mil under 2014-års 9 första månader är nog lite vilt och kan knappast gå så mycket bättre än det gick.
Oftast springer jag bara en gång eller max två gånger i veckan och det är såklart alldeles för lite.
Mina ben och min kropp är vana att springa, men dom måste bli mer vana och det blir dom genom att springa i alla fall fyra gånger i veckan.
Mer pass, mer lugna pass och mer intervallpass...
Jag vill bli bättre!!

Att springa en Höstmil den 26:e oktober känns lagom ointressant.

Däremot så har jag lust att ta mig an halvmaratondistansen en gång till i år och vad jag kan se så blir det då i Örebro den 11 oktober.
Då ska jag under 1,40, ta mig tusan.

Maraton ska jag springa den 1 november på min egen maratonfödelsedag.
Den dagen då jag fyller 42 år och 195 dagar så åker jag till Österlen och springer Österlen maraton.
Visst hoppas jag att slå till med en tid under 3,30 men det får vi se om det kan gå.

Det jag i längre lopp absolut vet är att jag den 8 november ska springa 6-timmars i Borås.
Nu när jag sprungit ett långt lopp så kan jag ju i alla fall humma mig fram en tanke om hur långt jag kan komma i Borås.
Nu i helgen sprang jag 60 kilometer på 6 timmar, men gissningsvis så är det lättare terräng i Borås, speciellt eftersom det inte är terräng utan asfalt...väl ??
Medveten om att jag måste ta det lugnt och bara komma in i ett behagligt tempo och sen bara vara där utan att slösa med krafterna, så känns det som om jag borde kunna ta mig bortåt och helst över 65 km.
Snittid på 5,30/km ger 65 kilometer på 5 timmar och 56 minuter om jag räknar rätt just nu.

Om jag ska åka till Gränna för att därifrån ta mig löpandes i terrängen till Tranås (52 km) den 4 oktober får vi fundera vidare på.
Kanske inte är bästa uppladdningen inför Örebro en vecka senare.

Tveksamt om jag också ställer upp och springer en mil var tredje timme under dygnet, den 18 oktober.
Jag testade ju detta hos jogg.se förra sommaren och jag fixade det med betyg godkänt så egentligen behöver jag inte göra det igen, men nu är det paceonearth.se som har det och det lockar lite, framför allt för att dom skojar till det lite med små extra uppgifter och tävlingar under racet.

Nästan säkert så beger jag mig till Växjö den 13 december för att där inomhus springa långt....
Kanske är det läge där att testa en 100 kilometers.
Den startar klockan 18:00 vilket känns ganska skönt för då kan man lugnt ta sig dit samma dag.
Hur och när man ska ta sig hem är däremot en annan femma.

Jo, givetvis så tänker jag en del fram emot 2015 också.
2013 så sprang jag maraton i Vansbro, Finspång och Valencia.
2014 så sprang jag maraton i Barcelona, Stavanger och senare i Österlen.
2015 så har jag just nu lite span på maraton i Oslo, San Sebastian, Amsterdam och Prag...
Stockholm kanske ???
Visst ja, givetvis så ska jag springa maran mellan Linköping och Norrköping också.
Alltså så har jag ingen tanke på att åka till Västerås och Black River Run 2015, då den garanterat går samma dag som Oslo maraton.
Nu är ju detta bara tankar och drömmar vilket är en klart rolig del av den här hobbyn ;-)

Black River Run 50 miles (80,5 km) -race report

Varvning efter ett varv och jag kollar runt bland faten med dextrosol, russin, aprikoser, bananer, apelsiner, chips, mackor och lösgodis...
Var är saltet??
Frågar tävlingsledare Johansson som ser sig omkring och till slut pekar på chipsen.
Det är lugnt säger jag, jag har eget med mig.

Ska vi ta denna dag från början kanske...

07:10 var jag färdigpackad och lämnade mitt hem.
Då hade jag redan pimplat i mig två koppar kaffe varav en med en smörklick i.
Åt även två stekta ägg och ett halvt paket bacon.
Väldigt mätt, men nu var det mer än tre timmar till loppet började så jag var nöjd med intaget och läget.
13 grader och dimfritt var läget här hemma, men när jag närmade mig Katrineholm så blev det både svalare och dimmigt.

Klockan var 08:55 när jag ankom Västerås där jag inledde med ett toabesök och att hämta ut min nummerlapp, min chipsticka och den för året neongula t-shirten.

Gick tillbaka till bilen och drack en kopp kaffe samtidigt som jag tittade på lycka till-hälsningar på facebook.
När klockan blev halv tio så tog jag med mig min ryggsäck och min lilla frysväska med mat för dagen och gick in i omklädningsrummet för att göra mig redo för löpning.
Fortfarande lite småkyligt ute, men visst skulle väl solen dyka upp senare på dagen.
Jag tog på mig korta tights och mitt vanliga tävlingslinne.
Givetvis också pulsbandet, gpsén och ipoden/hörlurarna.
Glasögonen kan jag ta på mig efter ett varv om solen dykt upp då, tänkte jag.
Skor hade jag med mig tre par.
Två par som är nästan exakt likadana och ett av dessa par skulle jag starta med och springa med tills det hände något.
Om en eller båda blev blöta eller liknande så skulle jag byta till det andra paret.
Det tredje paret var av annat märke och var tänkt att träda in om jag av någon anledning ville ha något annorlunda på foten efter en himla massa kilometer.
Pannlampa och extra batterier hade jag också redo i ryggsäcken för startade jag sista varvet efter halv sex på kvällen så var jag tvungen att slita på mig den..
Konstigt nog så såg jag faktiskt fram emot det.
I omklädningsrummet så var konversationen igång och tydligen var där just då en massa herrar som inte nöjde sig med 50 miles utan skulle springa den dubbla distansen 100 miles (161 km) och just där och just då samtidigt som jag knäppte på mig nummerlappen kändes min lilla tur som aningen fjuttig.
Som a walk in the park ...
Som en tur till kiosken för att köpa snus liksom...

Sen gick starten och vi studsade iväg (nåja) över stock och sten.
Hade bestämt mig för att inte sätta på mig hörlurarna för här fanns det ju folk att prata med.

Hamnade dock lite ensamt bakom en dam som jag fattade inte var svensk.
När skogen övergick i stenig grusväg och efter vätskekontroll lite med finkorning grusstig så slog det mig att jag gillar ju inte den här banan.
Väldigt skiftande underlag och väldigt skiftande omgivning, men jag gillar inget av det.
Jodå, asfalten som dyker upp i små bitar gillar jag, men jag gissar att det är max två kilometer asfalt per varv.

Efter sisodär 9 kilometer så får man för första gången känna på asfalen och då känns det som en lättnad.
Där och då hamnade jag bredvid en dam och en herre och vi börjar bubbla på.
Lite senare i loppet så var det mer prat om hur man mådde och kände sig, men vid det här laget så pratade man löpning.
Om lopp man varit med på eller skulle vara med på.
Om man hade sprungit här tidigare och om man hade sprungit så här långt tidigare.
Vi löpte på och fastän vi var överrens om att vi sprang för fort så saktade vi inte ner.
Det var väldigt behagligt.
Vi såg en stor grupp framför oss och avståndet mellan dom och oss minskade och vid tolv kilometer var vi ifatt dom.
Då var vi plötsligt 18 stycken vilket gjorde att grabbarna vid andra vätskekontrollen såg lite chockade ut när vi stormade över bron.
Den otrolige Johnny Hällneby som vann så grymt imponerande 100 miles-loppet förra året var en av dom och när han sa till oss tre nya i gruppen att här ligger ni bra så svarade jag att det känns det knappast som eftersom du är här...

(titta, jag i blått linne bakerst i kön)

Sista tre kilometerna på varvet är väldigt kuperat och vi spreds från varandra.
Inne i varvningen så missade jag helt att kolla min varvtid på tv´n utan var bara intresserad av det där saltet.
Tog en saltdos från min egen väska, konstaterade att solen inte lyste och struntade igen i glasögonen.
Nu satte jag däremot på min ljudbok där jag ensam gled iväg genom skogen.
Tjejen som jag sprang med en bit första varvet var nu en bra bit före mig och Johnny som inte ens stannade till vid varvningen var redan långt borta.
Det var jag och ljudboken Doppler genom skogen, men när jag kom ut ur skogen och närmade mig vätskekontrollen så gled jag närmare den rödklädda tjejen igen.
Hon tog saltet här och hennes salt var direkt från McDonalds.
Hon fixade med sin sko så jag drog vidare.
Ute på fältet vid svartån så får jag syn på Johnny och en kille till.
Efter några kilometer är jag ifatt dom och jag inser igen att jag springer för fort.
Resten av varvet springer jag med dom och det var väldigt trevligt.
Johnny tyckte att min idé om maratonlopp på min maratonfödelsedag var häftigt.
Han hade problem med att räkkna ut när det var hans maratonfödelsedag (42 år och 195 dagar) men vi hjälpte honom lite och kom på att hans var 29 dagar före min, alltså den 3 oktober i år.
En fredag räknade jag ut.

Vid varvning nummer två så smaskade jag igen i mig salt och vatten.
En klunk vatten hade jag hittills tagit vid varenda vätskekontroll.
Jodå, jag behövde en kisspaus på varv två.

Tredje varvet blev ett väldigt ensamt varv och jag insåg igen att jag sprang för fort.
I skogen ser man inte så mycket, men när man kommer utmed svartån så ser man så väl om man närmar sig folk.
Givetvis så såg jag också ofta på klockan som talade om vilket tempo jag befann mig i.
Inför vätskekontroll två på tredje varvet så hade jag nästan igen ätit upp försprånget som Johnny och hans kompis hade.
Jag tog några sekunder och drack, medan dom bara forsade vidare.
Ensam som sagt...

Inne vid tredje varvningen (48 km) så bestämde jag mig för att äta.
Tog med kaffe och vatten bort till min väska och satte mig i gräset.
När jag såg andra som åt gels och bars och som korkade upp Red Bulls så satt jag där och åt ägg och Bregott med sked.
Jag hade med mig sex stycken kokta ägg.
Jag hade också med mig en burk med blandat kokta ägg med smör (vilket jag inte åt)
Jag hade med mig tre bra stekta korvar också, men dom rörde jag inte nu.
Jag gjorde mig redo för varv nummer fyra, hällde i mig kaffet och såklart saltet.

Tjejen i rött hade passerat mig igen, men efter någon kilometer i skogen så var jag ifatt henne.
Hon mådde relativt bra, men jag sa att jag började bli trött.
Vi pratade på och efter ett tag kom vi ifatt Johnnys kompis som fått släppa Johnny och haft krampproblem.
Han hakade på oss.
På varv tre och fyra så hade jag blivit ordentligt törstig och drack både två och tre muggar vatten vid varje vätskekontroll.
Jag kände mig lite smått orolig över hur propfull jag borde vara med vatten i magen och ibland hörde jag skumplandet.
När vi kom ut på asfalen så var jag igen supertörstig, något som tydligen även tjejen var.
Killen gled ifrån oss och när jag kom förbi en kyrkogård som var jag tvungen att spana och se om det fanns möjlighet att hitta något vatten där.
Vid några vattenkannor så fanns det en kort slang, men jag såg ingen kran.
Tassade närmare och insåg att det fanns en konstig pedal bredvid slangen.
Jag trampade till och jublade inombords när vattnet sprutade ut.
Härligt...
Det tyckte även tjejen som såg vad jag höll på med, så hon kom och tog sig en slurk också.
Vi fortsatte...
Efter en tur bland en massa kolonilotter och sedan över bron över Svartån så kände jag mig plötsligt helt slut.
Blev tvungen att stanna.
Berättade för tjejen att jag var slut och att jag kommer att behöva gå.
Hon fortsätter och jag försöker att gå.
Fruktansvärt ansträngande att bara gå och jag tvingas om och om igen stanna till och vila.
Inser att jag hade sprungit exakt 60 kilometer innan smällen kom och nu efteråt så inser jag att jag hade hållt på ganska exakt 6 timmar.
För fort som sagt.
Tänker att jag får vara nöjd, då jag som längst tidigare bara sprungit 49 kilometer och nu 60 kilometer.
Jag kommer att få gå de sista två milen och det kommer att bli en pers att ta sig i mål gående det insåg jag.
Nu fanns det ju verkligen  ingen tvekan om jag skulle i mål eller inte, för det skulle jag såklart.
Att bryta fanns inte och trots att det stundtals var jobbigt att gå så skulle jag fortsätta att gå.

Vid sista varvningen så drack jag kaffe och vatten såklart, men jag åt också en av mina korvar tillsammans med några skedar smör.
Det smakade väldigt bra.
Mitt linne hade varit fuktigt bra länge nu och eftersom jag skulle gå så drog jag på mig en långärmad tröja och det var skönt med lite torrt på kroppen.
Insåg att jag i alla fall inte behövde dra på mig pannlampan och vid det här laget så kändes det väldigt skönt.
Jag gick genom skogen och blev piggare.
Vid ett tillfälle så var jag tvungen att stanna och göra lite gymnastika övningar för det gjorde ont i min rygg.
Efter fem kilometer ut på sista rundan så tänkte jag att kanske kan jag springa där det lutar utför.
Det funkade...
Det funkade till och med riktigt bra och jag sprang på inte bara där det lutade utför utan hela tiden.
Vid kyrkogården stannade jag igen till och drack, men sen var jag snabbt iväg igen.
Både folket vid sista vätskekontrollen och mannen vid vägövergången sa att mina ben såg pigga ut och det var dom ju faktiskt också.
Vid vägövergången med tre kilometer kvar så tog ljudboken slut och jag drog på lite Swedish House Maffia istället.
Då fick jag än mer energi genom terrängspåret sista biten och med en kilometer kvar så om jag ifatt en man som passerade mig förra varvet när jag gick och som jag då sa till att jag skulle gå sista varvet.
Han tyckte att det var kanon att jag återfått krafter och vi bubblade på.

Framme vid upploppet så var jag så glad så jag spurtade och jag kan fortfraande inte fatta att mina ben kändes så hurtiga.
Det kändes så spänstigt och bra och jag inte bara log utan också sträckte båda armarna i skyn när jag närmade mig mållinjen.
Jag var i mål och fick min medalj.
Jag var så glad.
Att jag kunde springa de sista 11 kilometrarna kändes så kul.
Tittade på klockan och såg att jag hade en tid på ungefär 9,15.
Det visade sig senare vara exakt 9,14,58 och det var ju en bra bit under de tio timmarna som jag hade gissat på.
Hur lång tid den där milen som jag gick och stod tog vet jag inte, men det kanske inte spelar så stor roll.
När jag sprang maratonlopp förra året så köpte jag alltid en halv liter cola (just det) efter varje lopp för efter ett maratonlopp och just bara då så blir jag sugen på cola.
Nu i  mål så greppade jag två muggar ccola och visst var det gott.
Faktiskt så hade jag redan  fem kilometer innan mål sett fram emot den där colan.
Vid koloniträdgårdarna så hade några hushåll ställt ut korgar med äpplen utmed grusvägen och även där blev jag sugen under varv 4 och 5, men jag tog absolut inget.
Tänkte att det pajar säkert magen totalt.
Intressant att man (jag) blir sugen på såna saker efter en massa mil, men aldrig annars.
Efter duschen som gjorde ont så kämpade jag med att få på mig mina långa tights vilka trodde jag skulle vara bra för mina stackars ben under hemfärden.
Efter några minuter och efter några krampkänningar så var dom allt annat på och jag traskade bort på baksidan där grillen var tänd.
Så skönt att sätta sig där i den mörka kvällen med marchaler runt omkring och bli serverad korv och vatten.
Bröd åt jag såklart inte.
Vi var en stund bara tre personer runt elden, men när jag smaskat klart så dök det upp några fler och vi började prata.
Till sist så tackade jag för mig, sa åt de andra att ha det gott och att vi säkert syns igen.
Härligt med ultralöpare för man blir på något sätt som en liten familj som bryr sig om varandra.
Jag hoppar (nåja) in i bilen och ser fram emot att båda åka och komma hem.
Känner mig pigg så det blir inga problem att köra.
På vägen hem så dök det upp några krampkänningar men dom höll sig till det vänstra benet så det var lugnt och jag kunde hålla dom i schack.
Att det skulle bli skönt att gå och lägga sig hade jag insett för några timmar sedan, men det blev det inte alls.
Det var omöjligt att hitta en position där alla kroppsdelar var nöjda.
Ganska fort somnade jag ändå och konstigt hade det väl varit annars...

Jag är nu helt klart en ultralöpare och det känns helt fantastsikt.
Vi kan väl återkomma imorgon hur min tävlingsplan ser ut närmaste tiden.

14 timmar till start

Johodå, träningsvärken kom mer och mer utöver dagen igår och idag är det inte bättre.
Främst är det på insidan av låren, men också bröst och axlar känner jag i.
Mindre bra, men nog ska jag väl kunna skaka av mig den under min tur imorgon.
Tog förretsen en dryga fem kilometer joggingrunda i morse, vilket jag kunde hinna med när jag började jobba 12:30.
Hann förövrigt också med ett besök på Grebyskolan vilket var väldigt roligt.
Man saknar sina gamla arbetskamrater.
Kul också att komma helt okänd till en skola och se barnens blickar och hur snabbt dom inte bara accepterar en utan också vågar sig fram...
När jag ändå pratar barn så kan jag nämna att jag mötte ett av barnen på min skola tillsammans med sin mamma och pappa nu efter jobet när jag hade handlat.
Vi ser varandra på håll och dom ler alla tre.
Pojken kramar om mig och mamman säger -det där måste vara det negativa med ditt jobb att du kan möta barn och föräldrar när du är och handlar.
Så länge jag möts av leenden så är det bara positivt, blev mmitt snabba svar och nu med en stunds betänketid så är det just så.
Jag möts av leenden och det är fantastiskt.
Ska nog imorgon plocka fram alla dom där leendena jag fått idag, först på Grebyskolan och sedan på Kyrkskolan...

80 kilometer löpning imorgon och jag känner fortfarande bara totalt lugn.
Peppad till max känner jag mig inte heller, utan det ska bli kul och det ska bli spännande, thats it.
Ofta när man springer en tävling så har man en tid man vill nå och man har nog också en tid som är lite av en skamgräns.
Imorgon under 80 kilometer så känner jag nästan precis tvärtom.
Skamgränsen är om tempot är för högt och det går allt för fort och även fast det håller så är det illa.
Svårt att beräkna hur lång tid ätandet i varvningarna kommer att ta och om man ska byta kläder och om man ska gå på toa.
Skogsavsnittet i början och den kuperade terrängen i slutet av varje varv är också knepig att förutse vilket tempo som blir lagom.
En lätt överslag säger mig att det kommer att ta 10 timmar imorgon och inte för att jag ska bestämma tempot alls utan köra lugnt på känsla, men det är 10 timmar som det känns att jag vill landa på.

80 kilometer låter som en rejäl insats krävs och visst är det så, men sanningen är att en ännu större bedrift har jag fixat när jag förberedde mig i morse...
Just det, jag klippte mina tånaglar!!!!
Dom två största tårnas naglar är så tjocka så det skulle behövas en motorsåg till dom.
En nagelsax viker ner sig direkt.
Vet ju att många ultralöpare sällan har några tånaglar och ärligt talat, vad ska vi med dom till ?

Nu ska jag laga lite mat till utflykten imorgon.
Kan ju i alla fall testa att ta med lite stekt kyckling och korv till allt fett och ägg som jag redan bestämt.
Sen ska jag röra ihop kokos med kakao, lite kaffe och smör...
Vi får se vad vi hittar på.
Vi får också se när jag skriver en race report frå Västeråsäventyret.

Take care...

En och en halv dag till start.

Trots att jag nu i några år med stort nöje haft teknik i min skola så kan man absolut inte kalla mig för särskilt teknisk.
Att jag idag provat att hitta några podcast, kunna ladda ner dom i datorn och sedan föra över dom till min ipod var ju i alla fall ett steg för mycket för att det skulle funka.
Jag har nu accepterat läget att det inte blev av.
Däremot så har jag lyssnat en hel del på herrarna Colting och Larsson ikväll så det steget fixade jag i alla fall.

 

Båda två är vana att springa väldigt långt och när man lyssnar på dom så slås man inte bara av att dom verkligen brinner för sitt idrottande som för dom till 100% är en livsstil, utan också att dom säger så mycket klokt.

 

 

Nu fixade jag däremot att trycka in boken Doppler av Erlend Loe i ipoden.

Fantastisk annorlunda historia, men otroligt underhållande och med Lennart Jähkels röst blir den kanon.

Vi får se om jag njuter av den här på lördag.

 

På tal om teknik så faller den här älsklingen ihop mer och mer och gissningsvis så får jag lappa ihop den till lördag med både tejp och ståltråd.

Utan den är jag inget.

 

Bootcamp

Hur bra kan inte en dag vara när man får traska omkring i tights från morgon till kväll.

Jag älskar mina tights....

Anledningen till att jag tog dom på mig efter morgonduschen var att skolan hade skoljogg denna dag.
Jag skulle ta det väldigt lugnt och bara se till att sexåringarna hade det bra på sitt eller sina varv.
Det känns som om vi kan bocka av det målet.
Vädret var ju till på köpet mer än underbart.

Att sedan fortsätta med tightsen på sig resten av arbetsdagen gav visserligen upphov till en bunt frågor om varför från barnen men men, jag hade det skönt.

Efter jobbet, klockan 18:00 så hade jag bokat in mig på träningspass.
Tightsen hängde såklart med.
Träningen hette bootcamp och vad jag förstod så skulle det bli styrkeövningar för hela kroppen, i skogen.
Redan vid samlingsplatsen så skräms jag upp över hur grymt mycket träningsvärk en del av dom andra fick första gången dom var med.
Oooops tänkte jag, men samtidigt så hade jag ju hört att man bestämmer ju hur hårt man kör själv.
Att jag i det läget tänkte att jag ju är en sån som kan hålla igen och bara ta i sådär lagom mycket är ju fantastiskt...
Fantastiskt korkat!
Jag gav såklart järnet och vad sjutton skulle jag göra när vi alla kämpade på liten yta och hörde ledar-Carolines bestämda stämma hela tiden.
Vi kämpade två och två i några övningar och vi körde järnet 20 sek. vila 10 sek åtta gånger om på några övningar.

Vi kröp under varandra, vi tränade bröst, axlar och ben i tredubbla rader utmed en bergsvägg och vi sprang på både två och fyra ben på fotbollsplanen.
Det och en hel del annat kan man säga.
Jag var kanonsvett hela tiden.

Till slut så var det slut och vi fick jogga hem.
Vi var tre som joggade tillsammans och det var underbart skönt att lugnt få röra på benen på ett sätt som jag känner igen så väl.
Som att påminna dom om att det minsann inte bara ska vara en massa stolleprov i skogen numera.
Efter en stunds joggande så hade båda mina sällskap passerat sina hus och därmed lämnat mig ensam.
Kände att jag ville fortsätta att njuta av kvällen och den lugna joggen.
Körde några svängar nere i Norsholm men ju mer tiden gick ju snabbare gick det.
Det var roligt att trampa på lite också.
Till slut sprang jag hem, duschade och åt kokta ägg, majonnäs och lax och till kaffet fick jag en god bit ost.
Tänk vad kul det var och då menar jag inte bara träningen utan att få göra så udda grejer med 27 andra människor.
Och vad kul att dom bor här i Norsholm.
Imorgon tar jag jeans till jobbet...
Eller shorts...

Inför Black River Run 2014

Inte mer än rätt att nu helgen evenemang får ett helt eget inlägg, utan vare sig målarpenslar eller spadar med på ett hörn...

Black River Run var en tävling som jag fick syn på för lite mer än ett år sedan och för att minnas tilllbaka vad som pågick först i mitt huvud och senare uppe i Västerås under Black River Run 2014 så limmar jag in texten som berörde tävlingen.
Inlägget från den 21 september 2013...

Ultralöpare??

Jaha, då är man en ultralöpare då...
Eller??
Ultralopp är lopp som är längre än maraton (42195 meter) och ultralöpare är man om man springer (ialla fall minst en gång sprungit) sträckor som är längre än så.
Eftersom det är något fantastiskt att uppnå för en löpare så är det så klart en framgång.
Man har lyckats.
Att säga att jag idag har lyckats känns inte alls rätt.

För att ta det från början så är det så att jag tidigt i morse åkte iväg mot Västerås.
Ni minns vad jag sagt om det här loppet va?

Skrivet den 28 aug.
Sen tittade jag på det här loppet, vilket jag inte riktigt fattar varför...

http://www.blackriverrun.se/

Jag som höll på att dö i lördags när jag sprang 42 km, kan väl inte fundera på att springa 80 km??

I lördags så var det dom som sprang 72 km och deras skyltar stod ibland ute på maratonbanan.

Så sjukt att se en skylt där det står "55 kilometer till mål"

21 september i Västerås är det där loppet som jag inte ska vara med på.

Inte, var med i den där meningen....

Skrivet den 9 sept.
Löplopp skulle vi greppa tag i idag...
Eftersom det är kul med lopp och det som var i helgen slopades pga värmen, så är jag lite sugen på ett anant lopp om inte allt för lång tid.

2013-09-21	Black River Run - 50 miles	80,50 km
2013-10-06	Broloppet	21,10 km
2013-10-20	Höstmilen	10,60 km
2013-11-17	Valencia maraton	42,20 km

Så där ser min plan ut för resten av året.
Nae, den där första tävlingen där är bara en korkad ide och inte realistisk för fem öre.
Det får helt enkelt inte ske att jag anmäler mig till den.

Skrivet den 19 sept.
Vill till Västerås...

Snart är det helg igen och jag är faktiskt en hel del ledsen över att jag inte kan bege mig till Västerås tidigt lördag morgon.
Kan och kan förresten...
Klart att jag kan, men för att vara lite realistisk så är jag inte redo för att springa 80 km.

Det hade varit så spännande att se hur det skulle gå...
Skulle kroppen hålla?
Skulle jag klara av att springa så pass sakta som behövs?
Klantigt av mig att inte vara helt redo för detta, men bara att inse att jag väl inte är det.
Till på köpet så måste jag den här helgen ägna tid till mina fönster för nu känns det att det blivit kallare ute...och inne.

Nu, medans jag skriver det här inlägget så ser jag mig själv söka fram en karta och kolla hur långt det är och vilken väg man åker för att komma till Västerås...
Det slog mig just att hade loppet varit i Östergötland så hade jag ju ändå testat...
Jag hade startat...
Nu ligger inte Västerås i Östergötland, men det är bara 15 mil bort.
Vi får se hur jag låter om ett dygn....men jag kommer inte att åka...tror jag.

Skrivet den 20 sept.
I mitt huvud dagen lång så har det varit "80 kilometers löpningi Västerås" som jag inte kan släppa.

Nu vet jag att det går att efteranmäla sig imorgon och jag har också sett mig själv packa lite saker.

Det är sjukt men det känns som om jag är på väg.

Gps och musikipod ligger på laddning men för att jag ska ta mig iväg krävs att jag hoppar ner nu och packar klart, helst nyss.

Som sagt, vi får se hur det blir.

Kul läsning, nu med facit i handen.

Som jag skrev där så var detta mest ett experiment.

Skulle jag klara av något som jag aldrig annars klarar, nämligen att springa sakta?

Skulle jag klara av att springa så pass sakta att jag klarade att springa 80 km?

Jag vet att springer jag själv så är det nästan omöjligt, men springer jag bakom någon/några så finns det hopp.

Givetvis så var jag tvungen att tänka tanken att jag skulle springa 80 km, fatsän jag egentligen inte alls trodde på det.

Som jag skrev här ovan så hade jag inte bestämt mig när jag gick och la mig igår kväll.

Jag hade inte helt bestämt mig ens när jag tog mina saker ut till bilen i morse.

05:10 gick jag upp, vilket gav en sömntid på knappa fem timmar.

Inte bra så klart.

Klockan sex så drog jag iväg.

Jag hade fem grader varmt ute, men på vägen upp till Västerås så var det nere under tre grader flera gånger och bara 1,5 som minst.

Om sömnen var dålig, vad ska man då säga om vattnet???

Jag drack inget vatten igår.

Jag drack inget vatten i morse.

Jag hade ingen flaska med vatten med mig i bilen.

Jag drack inte heller en nedaste droppe innan start.

Kaffe hade jag med mig och det drack jag.

Duktig kille....

Första fem kilometrarna på varven (ett varv var 16 km) gick mycket i skogen, ofta på smala stigar som inte var raka alls.

Till på köpet så fick man trixa sig över stenar och rötter till förbannelse.

Sån löpning blir väldigt konstigt med trippande ibland och med stora kliv ibland.

Inte alls optimalt vid långlöpning och inte går det fort heller, trots att sån löpning är ganska så ansträngande.

Resten av banan var det terräng, grusvägar, packad leravägar och asfalt.

Mest var det grusväg.

Ett gäng branta backar var det och vid ett tillfälle så skulle man ta sig uppför, typ 60 trappsteg.

Hur gick det då med mitt långsamma tempo??

I början gick det sakta genom skogen och då fanns det såklart en massa folk att springa bakom.

När skogen tog slut så sprang jag om folk och tempot gick för fort på grusvägarna utmed Svartån.

Otroligt att jag inte kan sakta ner när jag ser på klockan att jag springer i ett 5,12 tempo.

Det går inte...

Vid ett flertal tillfällen så hamnade jag bakom någon och trots att den personen höll för mig ett lagom tempo så kan jag inte ligga kvar där i rygg speciellt länge.

Det trodde jag faktiskt att jag skulle fixa på ett bättre sätt.

Efter 42 kilometer så kom jag ifatt två herrar som höll ett tempo på mellan 5,45 och 6,00.

Eftersom dom var två som oftast sprang bredvid varandra så gjorde det saken lättare att hålla sig bakom.

Då var det väldigt behagligt att springa.

Efter en kilometer så stannar dom och dricker av dricka som dom har med sig.

Jag springer vidare och kollar direkt klockan, 5,24.

Hopplöst!

Vissa sträckor var riktigt jobbiga och konstigt nog så var det dom mest lättsprungna bitarna.

Alltså så gick det för fort där.

Vissa sträckor gick det betydligt lättare och då fick jag ett hopp om att jag skulle klara det.

Tredje varvet så var det jobbigt, förutom skogsbiten som gick bra och just den kilometern när jag låg bakom dom två herrarna.

En sak som gjorde mig fundersam var att näsan rann hela loppet och under det tredje varvet så var det väldigt mycket fräsande, typ hela tiden.

Nu snörvlar jag inte alls och känner mig inte sjuk på något annat sätt heller.

Ätande under ett sånt här lopp är inte lätt vill jag lova.

Vid varvningen så var det saker att äta,,,,potatis, saltgurka, godis, chips, jordnötter, apelsin, banan, aprikoser, russin.

(Jag får helt klart i mig för lite)

Ute på banan så var det bara dricka på två ställen.

Jag insåg att det bara skulle bli tre varv.

Jag hade misslyckats med mitt experiment.

Jag hade misslyckats med att springa så pass sakta som jag velat.

Därför blev det bara tre varv och inte fem...

Jo, jag sprang idag 49,13 kilometer och det är en sträcka som jag inte sprungit tidigare.

43,43 var mitt tidigare rekord.

Men nej, jag tycker inte att jag kan kalla mig ultralöpare eftersom jag inte gick i mål i det lopp som jag startat.

Jag fick ingen medalj.

Jag har i alla fall min nummerlapp...

...och redan innan start så fick jag en tröja.

Det är roligt att se sig om i Sverige.

Nu hann jag också nästan lyssna klart på min ljudbok.

 

Dagen efter den 22 september skrev jag dessa rader...

 

Hello...

Jodå, visst sprang jag igår det längsta som jag någonsin sprungit och det känns såklart bra och i alla fall lite stort.
När jag idag gått in på Black river run´s hemsida så känns min prestation mycket liten får jag säga.
Att jag får den känslan gör mig ingenting, för det är kul att glädjas med dom som sprungit långt.
Jag sprang tre varv på den drygt 16 kilometer långa banan och det var meningen att jag skulle springa fem.
Många var dom som sprang tio varv, dryga 16 mil med andra ord.
Jodå, han som vann den klassen sprang sina mil på 15,40 och var med andra ord i mål en stund innan klockan slog två i natt.
Många var dom som fortfarande var ute på banan när jag gosade omkring under mitt täcke klockan halv tio i morse/förmiddags.
Den siste som gick i mål höll på till en bit efter två nu i eftermiddags.
Det är helt otroligt...
Jag sprang och snackade med en kille ett tag och jag ser nu att han bröt sin 16 milafärd efter 77 km.
När jag ser hur många kämpat sig i mål på både 8 milarn och 16 milarn så blir jag imponerad och tänker lite annorlunda mot vad jag gjorde igår.
I min värld då så var det ju liksom ingen vits för mig att ta mig i mål bara för att liksom...
Jag hade säkert klarat att gå dom två sista varven om jag nu velat det, för ont hade jag ju inte.
Att gå på ett löparlopp är inte min grej, men jag får kanske se till att ändra den tanken om jag ska vara med på såna här lopp.
Startar man ett lopp så är det såklart att man ska ta sig i mål, hur det nu än går till.
Bra att man lär sig så länge man lever.
Ultralöpning handlar nog väldigt mycket om att lära sig....
Nästa gång (ni ser va, jag skriver nästa gång) så får jag ta med egen matsäck, vad den än må vara.
Jag såg en kille som åt en stor pizzabit redan efter ett varv.
Många hade mat och annan med sig.

För mig så är det ju lite kul att se mina varvtider och eftersom man också fick mellantider vid vätskekontrollerna ute på banan vid 5,9 och 12,6 km.
Start till 5,9 så hade jag 38,02....37,02....och 34,45 på mina tre varv.
Ni fattar ju att det tredje varvet där genom skogen gick allt för fort.
Det tredje varvet sprang jag själv den sträckan.
Grrrr...
Från 5,9 till 12,6 så såg det ut så här...
38,37....38,20....och 40,21.
Från 12,6 in till mål....
22,21....23,17....och 25,10.
Nu blir ju inte det här helt rätt då jag tror att jag stannade längre vid vätskekontrollerna ute på banan under varv tre än varv ett.
Mina tre varv blev då ungefär så här.
1,39,00
1,38,39
1,40,16
Vi lämnar nu Black river run 2013 och återkommer endast om det dyker upp ett eller annat fint foto.

 

....och till sist hittade jag ett kort.

 

Till Black River Run 2014 så anmälde jag mig den första dagen som anmälan var öppen.

Lite av revanchlust och mycket av att jag ville vinna pulsklockan som skulle lottas ut till en av den första som anmälde sig.

Jag vann ingen klocka, men anmäld var jag.

Jag anmälde mig i 80 kilometersklassen, för att springa 32 kilometer när man kan testa sig på en längre sträcka fanns inte förra året och det finns absolut inte i år.

Många springer 160 kilometer men ibland tar jag faktiskt också ett steg i taget.

Råkade se tidigare idag att jag faktiskt i november förra året kastade ut en fråga till tävlingsledaren.

Bo...visst är det väl så att om man anmäler sig för en sträcka så kan man senare byta sträcka, om nu det känns lämpligt?
Svårt att veta vad benen får vara med om på tio månader:-)

Vet ju att jag hade en svag tanke om 160 kilometrarn när jag ställde frågan...

Idiot!

Jo, svaret var att innan loppet kunde man byta hur man ville.

Under loppet fick man en sluttid men att man då hamnade efter alla andra som slutförde loppet.

I nuläget spelar det ingen roll.

Jag ska springa 80 kilometer och jag ska ta mig i mål.

 

Faktiskt så här några dagar innan loppet så kan jag säga att det känns bra.

Linn på jobbet anade att loppet var nu på lördag och det lät som om hon led med mig och nästan fick ont i benen bara av att tänka på loppet.

Jag sa att det känns ganska avslappnande och skönt att få springa sakta.

Värre vore att springa en mil på tävling för det är så jobbigt och man måste springa så fort.

Jag sa också till henne att givetvis så skulle jag tänka annorlunda efter 6 eller 7 mil på lördag.

Redan efter maratonsträckan trodde hon, men inte sjutton får jag ha några som helsta problem redan då.

Då blir det ett helvete!!!

 

Att äta under loppet har jag ju gjort någon gång, men då endast lite nötter eller en halv banan.

Vad jag åt i Västerås förra året minns jag inte, men mycket var det inte.

Så här ser matbordet ut i år:

Vatten, sportdryck (Tailwind och i begränsad omfattning även Perpetum från Hammer och Squeezy), Blåbärssoppa, kaffe, mjölk, lättöl, blåbär,

annan frukt, kokt potatis, chokladbitar, chips, russin, smörgåsbitar, saltgurka, salt, Coca Cola och

mera smått.

 

Jag tokgillar att dom har salt för då slipper jag ta med det.

Hmmm, vågar inte lita på dom så jag tar med ändå ;-)

I övrigt så kan jag såklart sörpla i mig lite kaffe, men jag vet av erfarenhet att jag inte brukar vara sugen på kaffe, konstigt nog.

Vatten tar jag tacksamt emot.

Jag får följdakteligen ta med egen mat.

Eftersom det är viktigt att äta så måste jag ta med några olika varianter, då jag knappast kommer att vara sugen på allt.

Smör är givet...

Ägg är givet....

Gärna i blandade och olika varianter.

Vad mer ??

Grädde ?

Kanske en chokladbar gjord på smör, kokos, kakao och ???

Avocado kanske ?

Ni ser, en massa frågetecken och antagligen så tar jag med en massa olika alternativ, men jag tänker hålla mig borta från kolhydrater.

Jag laddar med fetter, jag äter fetter under loppet och jag äter härliga fetter efter loppet.

Sen kommer jag att sova....

 

På tal om att sova så är just nu tanken att åka hem sent på kvällen när showen är över.

OM jag känner mig trött så hittar jag såklart ett hotellrum i Västerås.

 

Vad jag ska ha i öronen är just nu det största frågetecknet.

Lyssnar alltid på klart pigg, störig hardcore när jag springer ooch vanligtvis så peppar den mig till att springa i ett tempo högre än vad jag tänkt springa i.

Att den kan väcka mig och få mig framåt under det sista varvet är en sak så givetvis så ska den med.

Ljudbok och eller någon sportig podcast vore nog en bra idé.

Att lyssna på energigivande människor med trevliga röster verkar bra.

Rune Larsson är ju precis en sån person.

Jonas Colting en annan.

Känner att det kommer att bli detsamma här, alltså att ladda med allt och sedan känna då vad jag känner för.

Att springa och prata med medtävlare låter väl också som ett alternativ om man råkar hamna i ett bra läge.

 

Förra året var det en kall morgon, men dagen var solig och fin.

Då sprang jag i långa tights, lång tröja och till och med vantar på varv nummer ett.

I år ser det ut att bli varmt och varken långtights eller långärmad tröja känns aktuellt.

Frågan är om jag ska byta tröja efter några varv?

Eller strumpor?

Eller skor...?

Vet att det börjar bli tjatigt nu, men såklart så tar jag med fler skor, fler strumpor och fler tröjor/linnen.

Och vantar...

Om det går riktigt illa så kan kvällen bli lång och mindre varm.

 

Vi får se om fler tankar ramlar in för då dyker dom upp här utöver veckan.

 

Johnny som vann 160 kilometrarn förra året skriver såhär om årets lopp.

http://www.paceonearth.se/blogg/vad-ar-vettigt 

 

Rune Larsson skriver om hur det är att springa 100 kilometer...

http://www.loparlarsson.se/content/view/31/57/ 

 

 

 

 

Bilder på berget

Löpning blev det ingen alls idag....
Var pigg i morse, uppe med tuppen och satt bara en kort stund med kaffekoppen ute i solen innan jag ville iväg.
Åt lunch redan vid 12-tiden för då var jag hungrig.
Blev inte bara mätt utan också helt slut.
No, det var inte gräddtårta jag åt....
Varenda kraft jag hade i kroppen försvann och jag fick ta beslutet att hoppa springningen idag också.
Någon timme senare så hade jag fortfarande hakan nere vid bröstet, men jag kunde fixa lite smått och gott där ute på tomten.

 

Bordet/bänken kom jag såhär långt med idag.

Behöver målas en gång till och skruvas ihop.



 Så var det berget då....
Den ytan som jag så glatt kvittrade om igår är den till höger på bilden.
Helt platt berg.
I framkant på bilden där det ligger en massa sten så har jag också grävt mig ner till berget, men där får nu stenarna ligga löver vintern så att dom är rena och fina sen.
Då ska dom såklart bort därifrån.
Jag ska gräva mer åt det hållet där jag nu står, men det får vänta tills nästa år.
Om jag ska gräva mer i år så blir det bort till höger, där korgen nu står.
Undrar om berget fortsätter att vara platt ooch fint däråt ;-)

Här syns den platta ytan bättre.

För att ni ska få en uppfattning om hur hög den här bergsväggen är så står jag här på botten och har kameran i hakhöjd.

När det blir klart uppe på berget så ska det bli en trevlig sittplats med mycket stora stenar och trevliga växter.

En bild från när jag flyttade in.

I och för sig är det här lite längre bort, men då syntes inget berg alls..

 

Och till er som inte läste inlägget igår så nej, jag är inte enbart tokig...

Jag gillar helt enkelt inte mark som enbart är hopplöst ogräsaktig, ojämn och här var den till och med med klara soptipptendenser.

Däremot så gillar jag berg.

Dammar gillar jag också och att ha berg i botten på dammen är såklart strålande.

Jag ska alltså bygga en damm här, med ett område runt så fantastiskt fint så att jag bubblar bara jag tänker på det.

Men det blir mycket gräva innan jag är där.

Tur att jag gillar att gräva ;-)

 

Fem och ett halvt dygn kvar tills starten går på Black River Run i Västerås när jag ska springa lite dryga 80 kilometer.

Frågetecken har börjat segla förbi...

Att jag inte har sprungit på dryga veckan och fortfarande inte är frisk är ju sådär förstås.

I alla fall att jag inte är frisk...

Största frågetecknet är dock vad jag ska lyssna på under loppet...

Jag lyssnar ju alltid på en riktigt hetsig hardcoremusik, men det blir väl lite sådär när jag ska springa så sakta.

Risken att jag springer för fort ökar med det i öronen.

Kanske skulle ladda in Doppler av Erlend Loe som jag visserligen både läst och lyssnat på några gånger men den är ju så trevlig...

Får klura vidare några dagar.

 

Jo, jag har röstat idag.

Bra va ???????

 

Böcker och läsplats

Man kan helt klart tro att jag antingen är rädd för att nöta ut mina möbler eller att somna i dom.
Soffan som jag haft i mer än två år är använd max 2 timmar sammanlagt.
Min liggfotölj som köptes i våras är bara provsutten.
Kanske är det så att jag känner att jag inte kan sitta i den för att jag inte har någonstans att ställa kaffekoppen.
Har haft ett litet bord i tankarna länge nu, men jag hittar inget som jag vill ha.
Nu idag så insåg jag att jag vet precis hur bordet ska se ut och då är det såklart lättast att bygga ett själv.
Faktiskt så är det nog utseendemässigt mer som en bänk än ett bord.
Vi får se om jag hinner bygga ett imorgon.



Sen kan jag slå mig ner och läsa...
Jag har ju ett tjugotal böcker (till att börja med) som jag verkligen vill läsa, helst nu och nyligen har min samling blivit än lite större.
När jag beställde "Hotet mot din hjärna" så passade jag på att kasta ner två bäcker till i varukorgen.
-Hur barnen tog makten, tyckte jag lät lite intressant, men eftersom jag själv inte har barn så är jag rädd för att jag inte får tycka i den här frågan.
-En av oss handlar om en viss herr Breivik och känns klart intressant även den.

Den sista boken här köpte jag faktiskt i Stavanger och är således på norska, vilket inte är något problem för mig, men vill du låna den efter mig så kanske du får problem.
Den heter -Bli best med mental träning.
Spännande!

Idag har jag tillbringat en del timmar grävande nere i min grop.
Låter inte så väldigt fräckt det där med grop, utan jag får väl nu inse att det kommer att bli en ny damm på min tomt.
En stor damm.
Jag vet att det här med mitt grävande är en aning sjukt nöje jag har, ja, för idag var det verkligen ett nöje.
Att nå berget och att se att det fint leder iväg precis som jag hade hoppats är lycka för en sån som mig.
Ska ta en bild imorgon så att ni fattar.
En bild på bänken blir det också om den hinner byggas.
Det kan bli så att det blir två löparpass imorgon och det gör väl inte så mycket, förutom den lilla detaljen att jag inte kommer ha tid med så mycket annat, typ fönstermålning, dammgrävande och bänkbyggande/målande.

Imorgon är det val också och om jag hittar mitt just nu försvunna valkort så ska jag rösta.
Sen är jag satans trött och irriterad på det här med valet och det utan att ha sett på tv eller lyssnat på radion en enda sekund.
Jag visste att politiker är klart tröga i huvudet trots att dom garanterat tror att dom är smartast i stan, men att dom tycker att vi bilförare ska spana in deras fula nyllen när vi susar fram genom stan kan jag inte riktigt begripa.
Jag trodde att man skulle ha koll på trafiken runt sig istället....
Jag skulle egentligen ta en rejäl sväng med att skriva av mig om politik och politiker, men jag struntar i det idag och jag struntar i det imorgon också.

Natti natti

Jag vann !!!!!

Jag kan faktiskt inte minnas senast jag vann en tävling eller en utlottning av något som helst slag och visst kan det väl, i alla fall delvis bero på att jag sällan skickar in något nu för tiden.

När det för en månad eller två sedan kom ett mail från Runners world som handlade om löpartatueringar så blev jag såklart intresserad då jag inte bara funderat på utan till och med bestämt mig för att skaffa just en sån under den är hösten.
Först förstod jag inte att det var en tävling, men sen visade det sig att om man delade med sig av sin drömtatuering med löparanknytning så kunde man vinna ett presentkort på tatueringen.

Eftersom min tatueringstanke inte bara var en vild idé utan också hade en liten rolig historia bakom så skrev jag och delade med mig av den.
Just där och då så tyckte jag ju själv att min historia och plan var bra, men att jag skulle vinna föll mig nog aldrig in.
Inte haft en tanke på tävlingen sedan den dagen, men idag kom det då ett meddelande från Runners world på facebook att vinaren var utsedd.

 Så här stod det....

Vi säger grattis till Fredrik Olsson som vill hylla löpningen med följande tatuering och motivering. Fredrik vinner tatuering till ett värde av 2000 kronor hos Salong Betong.

"Jag har det senaste året sprungit maraton i Finspång, Vansbro, Barcelona och Valencia. Snart dags igen i Stavanger. Den 1 november så fyllar jag maraton, dvs. 42 år och 195 dagar. Då har jag länge tänkt att springa ett maraton, men jag har trott att jag skulle få göra det själv. Nu har jag hittat ett lopp (Österlen maraton) just den dagen och givetvis så åker jag dit. Ihop med allt detta så tänker jag tatuera in siffrorna 42195 på mitt vänstra ben."

Ett mail hade visst också dykt upp....

Hej Fredrik!

Stort grattis – det blev du som vann Löpartatueringen på Salong Betong! Vilken bra motivering – vi ser fram emot att få både vidare rapportering från Österlen Marathon och bilder på tatueringen:) Jag kopplar här ihop dig med chefredaktör Stefan Larsén som kommer hålla i den vidare kontakten med Salong Betong.

Lycka till med loppet, tatueringen och löpningen!

Vänliga hälsningar

Nina Nyström

Webbredaktör / Online Editor

RUNNER'S WORLD

Fantastiskt kul självklart !
Tatueringen hade jag gjort i vilket fall som helst, men vad kul att vinna och vad kul att dom vill ha rapport från maarn och bilder på tatueringen.
Min enda chans att komma med i Runners world :-)
Prissumman på 2000:- är ju mer än vad jag hade tänkt att lägga ut.
Frågan är nu vad jag ska hitta på för att i alla fall närma mig 2000:-?
Kanske inte alls mer än vad jag tänkt ?
Kanske just något mer ;-)

Reflektioner och tankar inför höstens lopp

Med en mara och en halvmara den senaste veckan och med många olika lopp som väntar känner jag att det kanske vore lämpligt med några tankar, funderingar, planer och observationer.

Med maran i Stavanger nu en vecka bakom mig så kan jag säga att jag är mycket nöjd med min insats.
Att springa båda halvorna lika fort gillar jag och att springa hela tiden istället för som tidigare kämpat mig mig fram till vätskekontroller vid 30, 35 och 40 km för att där inte bara dricka utan överhuvud taget överleva...
Nu var det väldigt jobbigt, framför allt sista 4 km, men jag sprang och jag hade där ett tempo som var under 5 min/km.
Att äta ganska så mycket dagen innan, men bara ytterst lite äggröra till fettkaffet till frukost fungerade perfekt.
Kände mig inte alls tom på energi.
Vatten drack jag en liten slurk vid varje väteskekontroll, utan att vara törstig någon gång.
Smaskade i mig salt vid 20 km och vid 32 km och det känns också väldigt smart.
Just när jag tagit saltet så får jag en sån där fresch känsla och jag kan inte låta bli att tänka tillbaka till åren när jag gärna smaskade i mig både en och flera tequila när det var fest.
Redan då kändes det fresch och man piggnade till verkligen..
Tiden 3,42,40 var en bit ifrån mitt mål, men...
....för få träningspass, framför allt under maj och juni, men också under juli och augusti...
....för jobbig bana, inte i stort men dessa onödiga branta upp och nedförsbackar vid 15-20 km....
....ont i halsen och början till förkylning...

Bråviksloppet som gick i lördags har jag inte varit positiv alls när jag skrivit och pratat om det.
Om jag nu ska strunta i själva bansträckningen som jag inte alls gillade och istället fokusera på vad jag gjorde där så måste jag ju vara långt mer positiv.
På halvmara så har jag ju ett mål just nu att ta mig under 1,40 vilket jag gjort på träning, utan att ens försöka göra det.
Det är en tid som bara ska knäckas, men det är klart att förutsättingarna måste vara bra.
1,44,09 hade jag nu och att det så pass mycket var nog mest för att...
....banan var jobbig som tusan och redan från start så fick man kämpa och pga den kuperade inledningen så var det otroligt svårt att komma in i ett behagligt ocg bra tempo.....
....det var varmt...
....jag sprang fel och tappade 30 sekunder...
....jag var förkyld och hade inte den rätta styrkan i kroppen.
Jag kände redan på uppvärmningen att det inte fanns en lätthet i löpningen, utan det kändes asträngt på alla sätt.
Pga värmen så drack jag vid alla vätskekontroller, men som vanligt bara en klunk eller två.
Vatten och saft serverades oc givetvis så höll jag mig till vatten.
Vid sista vätskekontrollen så frågade tjejerna om jag ville ha vatten kastat på mig och den iden nappade jag på.
Fick tre muggar vatten på mig, men dom var ju så försiktiga så att en mugg träffade mig i magen och kylde ner mig lite, men dom andra två träffade shortsen, vilket var helt onödigt.
Jag ville såklart ha vatten i huvudet, men den saken fick jag ordna själv med dom droppar i min mugg som jag inte drack upp.
Inte för att jag då kunde direkt njuta av det vilket jag kan nu är ju att jag lyckas passera så många löpare under hela loppet.
Jag var så sliten sista milen, men jag tappade ändå inte tempot mer än i någon riktigt brant backe.
Jag kom 26:a och det låter som en bra placering.
Gissar att jag passerade 40 stycken från kilometer två till kilometer tjugoett.

Två lopp där jag alltså är nöjd eller till och med mycket nöjd med min insats, speciellt med tanke på att jag inte är varit frisk.
En annan sak som hänt nu när jag varit förkyld är att jag till vardags har varit enormt törstig, något jag annars aldrig är.
Faktsiskt så känner jag mig något kilo tyngre än vanligt och det äär ju inte optimalt i långloppsläget.

Nu slänger vi backspegeln och tittar istället lite framåt.
Vad väntar ?

Om jag är förkylningsfri på onsdag så tänker jag vara med på bootcamp nere i Norsholm.
Inte riktigt koll på vad som kommer att hända, men tydligen så ska man få sig en minnesbeta i flås, rumpa och ben.
Kul att se vad det bor för träningssugna människor i min by.

Till helgen så kanske det till slut kan bli ett löparpass med Maria.
Det låter perfekt med ett pass på upp emot tre mil i långsamt tempo.

Nästa lopp är lördagen den 20 september när jag ska ge mig på årets utmaning nummer ett.
50 miles (80,5 km) väntar i Västerås på en bana som är 16 km och som alltså ska köras fem varv.
Det här är inte bara långt utan även tungt på andra sätt.
Första kilometrarna på varvet är i terräng och till och med stig som är ordentligt full av sten och rötter.
Att lyfta på fötterna där är ett måste.
Varvet slutar också med kuperad terräng, men för att komma upp från Svartån till terrängspåret så måste en lång trappa och en brant backe forseras.
Jag inser att det här loppet måste tas i ett väldigt lugnt tempo för jag ska i mål.
Lugnt tempo innebär däremot inte promenad utan det ska springas.

Den 11:e oktober går Åstadsloppet i Örebro vilket är en halvmara.
Som det ser ut så är det den sista chansen att klara 1,40 på halvmaraton under 2014.
Jag har inte bestämt mig, men det är nog troligt att jag åker dit.

Höstmilen, nästan på hemmaplan, den 26:e oktober är egentligen inget som lockar jättemycket, men möjligen så startar jag här ändå.

Att jag springer Österlen maraton den 1 november är helt klart.
Att få springa ett maraton just den dagen jag fyller maraton, alltså 42 år och 195 dagar känns fantastiskt kul.
Den här maran springs i mörker och reflexväst och pannlampa är ett måste.
Man springer runt bland en del småbyar i sydöstra skåne som alla är en del av evenemanget "Österlen lyser" vilket innebär att mängder av tända ljus kantar löpvägen.
Målet är i Simrishamn.
Jag ska bo här:
 http://www.glimminge.se/

 

Egentligen så är nog det här ett mer upplevelsemaraton, men visst hoppas jag att jag kan klara det på 3,30.

Ingen aning om det är jobbigt.

Pannlampan är ju inget problem i alla fall och vädret lär i alla fall inte vara för varmt.

 

En vecka senare, den 8:e november är det dags för nästa resa och den här gången går turen till Borås.

Där ska jag springa mitt första 6-timmarslopp.

Precis som det låter så ska det springas i 6 timmar och när de 6 timmarna har gått så stannar man och står (sitter, alternativt ligger) tills ens distans blivit uppmätt.

Varvet man springer är om jag minns rätt ungefär 1,9 kilometer och det är svårt att gena då man springer runt en sjö.

Det kan bli några varv....

Vad jag ska ha för målsättning för det här loppet har jag faktiskt inte funderat på, men det hinner vi väl återkomma till.

Här på Villa hotell och vandrarhem ska jag bo och här bor jag alltså natten innan loppet.

Nu när jag läser om middag och dans efter loppet så inser jag att jag kanske skulle ha behövt bo där två nätter.

Antagligen väldigt för sent att boka på en natt.

Vi får se om det blir en natt i bilen eller om jag knackar på hemma hos Jonas Colting ;-)

 

Klart tveksamt om jag känner att jag har råd att åka på det här loppet den 30 november...

 

Jo, det är San Sebastian maraton som jag har i tankarna....

Känns mera lämpligt att satsa på att åka hit 2015.

 

På luciadagen så är det evenemang i Växjö och nu är det inomhus som gäller.

Här kan man springa antingen 6-timmars, 12-timmars eller 24-timmars eller 100 km om man hellre vill det.

Att äta lussekatter eller vänta på en lucia som inte kommer känns inget vidare så visst är det här ett lockande alternativ.

Om väglaget just då är botten lockar det innte lika mycket.

Vi får se  med andra ord.

 

Här om dagen så hittade jag ett annat lopp som liksom bara dök upp utan förvarning förra året också.

Då reagerade jag för sent, men nu har jag i alla fall chansen om jag får lust.

Den 4 oktober så kan man springa mellan Gränna och Tranås vilket blir 52 kilometer på en gammal vandringsled.

Känner att vi får se även här....

 

Fantastiskt kul ska det även bli att gå på föreläsningar under hösten.

Den 15:e oktober så ska jag lyssna på Andreas Eenfeldt (kostdoktorn) och Jonas Bergqvist i Linköping.

Jag har hört dom båda tidigare, men det är alltid en kul och god kick att lyssna igen.

Igår kom också Jonas Coltings föreläsningsschema upp på hans hemsida och kul var att se att även han dyker upp i Linköping.

Den 26:e november blir det och det ska bli superkul att lyssna på honom igen.

Var på hans föreläsning i mars 2012 det var ett tag sedan nu.

Att uppleva den energin han hade och känna hur mycket han brann för det han pratade om var stort.

 

 

Bråviksloppet (halvmaraton) -race report

Varför lägger man bansträckningen på en halvmara så att relativt branta backar avlöser varandra direkt från start?
Efter 8 kilometer i terräng och på grus så kom man till asfalten som till på köpet var ganska platt.
Där någonstans kunde man komma in i loppet och in i ett behagligt tempo.
8 kilometer, tack för det.
Jag startade inte lugnt och jag fortsatte inte lugnt.
Det var jobbigt från början.
Men jag har faktiskt en undran över hur andra människor inleder sina lopp.
Från kilometer två så sprang ingen om mig.
Från kilometer två till kilometer tjugoett så plockade jag en efter en och sammanlagt på den sträckan säkert 40 personer.
Det var med 105 !!!!!!!
Mitt tempo var någorlunda jämnt, men det kan ju verkligen ingen annans ha varit.
Inte ens i närheten.
Att springa fram, vända och tillbaka som var fallet denna dag är väl kanske okej om man inte har andra alternativ och slingan nu är bra.
Här var inte slingan bra och visst 17 fanns det alternativ.
Men att gnälla kanske inte är någon vits för det är jag som har valt att delta och bara för att jag inte gillar kuperad terräng och håliga grusvägar så kanske alla andra vill ha det just så.
Som sagt så kändes det bra på asfalten mellan kilometer 8 och 12, men sen blev backarna väldigt jobbiga och benen återhämtade sig dåligt efter backarna också.
Sista tre kilometerna gick också på asfalt och jag försökte öka och klarade nog det i alla fall ett tag, men jag var slut så det blev ingen raketforcering precis.
Trevligt att Linn med man stod och hejade på efter 19 km.
Jodå, sista kilometern var vacker, men vackrast var att komma i mål.
26:e plats
Jo, jag sprang fel vid ett ställe också, men inser nu att loppet var 21 kilometer istället för halvmaradistansen som är 21097 meter och de 97 meterna var nog precis så långt som jag sprang extra där.
Vädret denna dag var strålande solsken och väldigt varmt!