Jag gillar Jonas Colting skarpt och när han skriver om saker jag gillar så blir det toppen.
RW-krönikan ”En slät kopp, tack”
Här kommer en av mina senaste krönikor i Runner´s World. Jag håller i sammanhanget på med ett bokprojekt innehållande mina bästa krönikor och blogginlägg.
”Vi har alla saker som vi betraktar som oumbärliga och helt nödvändiga. Kanske inte på ett livsuppehållande plan men näst intill åtminstone. Utan dessa saker skulle tillvaron sakna lyster och ljus och livet mista något av mål och mening.
För mig är löpning en sådan sak. Liksom kaffe. Den kombinationen är logisk på alla tänkbara sätt då löpning och kaffe passar som hand i handske. Likt två pusselbitar som i perfekt synkroniserad form och färg fyller i varandra och därmed gör helheten begriplig. Var och en för sig helt tillräckliga, adekvata och sin funktion fyllandes till perfektion. Men tillsammans, aah!
Löpning och kaffe. Kaffe och löpning. Kaffe, löpning och sedan kaffe igen. Eller varför inte klassikern kaffe, kaffe, kaffe, löpning, fikastopp, löpning och kaffe igen?
Jag vet nu att jag inte var en riktig löpare innan jag började dricka kaffe. Jag var inte ens en riktig person. En hel person! Jag hade ännu inte sett ljuset och kommit till insikt. Jag hade ännu att upptas i gemenskapen som bara delas av de som med koffeindopade ögon i samförstånd tyst nickar till varandra. Jag inser också att jag tidigare betraktades med viss skepsis av en javasörplande omgivning. Precis som jag nu betraktar andra med skepsis. De där andra. Tesörplarna, vattendrickarna och nejtackarna. Vad är det för fel på dem egentligen?
Ibland tror jag bara att jag håller på med triathlon för att det ger mig så oändligt många tillfällen till kaffedrickande. Faktum är att jag numera betraktar mitt idrottande som ett enda långt fikastopp med avbrott för att i någon form fysiskt transportera mig till nästa kopp kaffe.
Jag har bara en sak som stör mig! Emedan löpningens innersta väsen har förblivit oförstört och intakt genom åren så kan man inte säga samma sak om kaffets! I takt med kaffets popularisering så har kaffets själ utarmats och snuttifierats genom de hemska avarter som nu frodas bland våra kaféer. Jag manar till räfst och rättarting! Sanktioner och regler bör inrättas. Det enda kaffet som borde få serveras är det starka och svarta. I varierande storlek. Med tillhörande löpning. En slät kopp och 15 kilometer terräng, tack.
”Vi har alla saker som vi betraktar som oumbärliga och helt nödvändiga. Kanske inte på ett livsuppehållande plan men näst intill åtminstone. Utan dessa saker skulle tillvaron sakna lyster och ljus och livet mista något av mål och mening.
För mig är löpning en sådan sak. Liksom kaffe. Den kombinationen är logisk på alla tänkbara sätt då löpning och kaffe passar som hand i handske. Likt två pusselbitar som i perfekt synkroniserad form och färg fyller i varandra och därmed gör helheten begriplig. Var och en för sig helt tillräckliga, adekvata och sin funktion fyllandes till perfektion. Men tillsammans, aah!
Löpning och kaffe. Kaffe och löpning. Kaffe, löpning och sedan kaffe igen. Eller varför inte klassikern kaffe, kaffe, kaffe, löpning, fikastopp, löpning och kaffe igen?
Jag vet nu att jag inte var en riktig löpare innan jag började dricka kaffe. Jag var inte ens en riktig person. En hel person! Jag hade ännu inte sett ljuset och kommit till insikt. Jag hade ännu att upptas i gemenskapen som bara delas av de som med koffeindopade ögon i samförstånd tyst nickar till varandra. Jag inser också att jag tidigare betraktades med viss skepsis av en javasörplande omgivning. Precis som jag nu betraktar andra med skepsis. De där andra. Tesörplarna, vattendrickarna och nejtackarna. Vad är det för fel på dem egentligen?
Ibland tror jag bara att jag håller på med triathlon för att det ger mig så oändligt många tillfällen till kaffedrickande. Faktum är att jag numera betraktar mitt idrottande som ett enda långt fikastopp med avbrott för att i någon form fysiskt transportera mig till nästa kopp kaffe.
Jag har bara en sak som stör mig! Emedan löpningens innersta väsen har förblivit oförstört och intakt genom åren så kan man inte säga samma sak om kaffets! I takt med kaffets popularisering så har kaffets själ utarmats och snuttifierats genom de hemska avarter som nu frodas bland våra kaféer. Jag manar till räfst och rättarting! Sanktioner och regler bör inrättas. Det enda kaffet som borde få serveras är det starka och svarta. I varierande storlek. Med tillhörande löpning. En slät kopp och 15 kilometer terräng, tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar