När jag såg att ingen plogbil varit ute och rensat bort den decimeter snö som kommit under natten så var jag helt säker på att det inte skulle bli någon tävling för mig.
Trodde aldrig att bilen skulle ta sig uppför backen vid postlådorna.
Det gjorde den...
Innan detta så hade jag ätit en stor frukost, inte bara kaffet med smör och kokosfett utan också några kokta ägg ihopblandade med majonnäs, creme fraiche, massa räkor och lax.
Dill hade nog en inblandning där också.
Nu var klockan 9 och loppet skulle börja 14, frågan är om jag skulle behöva äta något mer innan?
Jag lämnade den frågan obesvarad och åkte iväg vid klockan 10 efter en massa sopande av bil, vilket jag avskyr.
Jag får ändå hålla med vinterälskarna att det var mycket fint på sina håll utmed vägen där solen låg på den vita omgivningen.
Jag hade minus 9 hemma och fick en chock när jag gled genom Finspång och termometern visade -18,5.
Tur att man var på väg till en inomhustävling.
Klockan 12 så hade jag lätt hittat fram till Tybblelundshallen i Örebro.
Där inne hittade jag Janne och Barbro från Marathonguiderna men också ett helt bord fullt av Risi-frutti.
Dom 20 som kommit och som väntade på nummerlappsincheck åt Risi-frutti, men jag tog såklart ingen.
Kaffe fanns däremot inte trots att det satt en tösabit i något som såg ut som ett litet försäljningsställe med kök.
Janne presenterade mig för Kjell (ja, då visst jag inte att han hette Kjell, men nu har jag googlat) som också ska med till Ungern i mars.
Jag sa hej och -undrar var jag har sett dig förut?
Vi släppte saken då, men nu har jag en gissning om var jag inte bara sett utan pratat med honom tidigare.
Vid nummerlapp och chiputdelningen så hade dom också lite försäljning och jag slog till på en nummerlappshållare som jag misslyckats med att hitta hos ett antal nätföräljare.
Bra att ha under långa lopp där man kanske vill byta linne för då slipper man ju pilla bort och sätta dit en massa nålar.
Upptäckte att det var kallt inne i hallen så tur att jag hade en träningsjacka med mig.
Jag la mig på stavhoppsmattan med benen i högläge i en halvtimme.
218 var var det sagt att vi skulle springa, men innan start så sa dom att det är 208 som gäller.
Hur är det möjligt tänkte jag, men då var väl inte varvet 193 meter då ??
Hmmm...208 och två tredjedels varv skulle en sluttid på 3,28,40 om man höll 1 minut/varv.
Starten gick och jag hade ju bestämt mig för att inte bara masa mig framåt utan springa på rejält från början.
Jodå, jag undrade absolut över hur det verkligen skulle hålla, men jag skulle säkert ta mig i mål på något sätt, även fast jag var slut efter 28 km.
Jag höll 60 (sek) varv i början och efter 16-17 kilometer så hade jag bara tappat 25 sekunder till 1 minut/varv-schemat.
Där och då tog jag mitt första saltintag vilket tog en halvminut.
Fortsatte på bra, men när jag började närma mig halvvägs (104 varv) så såg jag på skärmen att jag inte hade passerat 2 mil än.
Jag blev butter och insåg att jag hade haft rätt i min tanke att det inte kunde vara 208 varv.
Det konstiga var att ingen hade sagt i microfon vad som egentligen gällde och dom uppgifterna dök bara upp på skärmen via ett A4-papper- Marathon=218 varv.
Att springa 10 varv extra vilket det kändes om var inte skönt att ta in, men min tidsplan var ju nu totalt meningslös.
Jag hade sprungit fort i mina ögon och ändå så höll jag en fart som bara skulle ta mig till 3,40 om jag nu skulle orka hålla tempo och inte ta några pausar.
Där skönk min stridslystnad vill jag lova.
Plötsligt kände jag igen en rygg där framför mig och jag berättade det för personen också.
Jag la mig bredvid för att hon inte skulle behöva vrida huvet ur led samtidigt som hon sprang om folk.
Det var Sofia som jag sprang i omgångar med under BRR i höstas.
Skönt att koppla bort och inte titta på den där klockan på väggen vid varje varv utan bara springa och prata.
Tror däremot inte att det gick saktare för det.
Vid 29 km så tog jag nästa saltdricka och nu var jag tvungen att försöka skaka av mig stelheten i benen som dykt upp senaste kilometern.
Nu fick det bli att dela upp loppets avslutning i kortare sträckor, för som vanligt så blev jag törstigare och törstigare.
Drack vatten fram till 33 km, men sen varvade jag vattnet med cola som vanligt nu för tiden.
Med fem kilometer kvar så fick jag ta ett stopp och försöka skaka av mig lite mer stelhet.
Jag hade då 26 varv kvar och jag kände att kanske klarar jag mig till mål nu utan depåstopp.
Efter några varv så tänkte jag om mest för att varför ska jag göra det?
En kort vattenpaus med 10 varv kvar spelar väl ingen roll alls.
Så blev det. men det blev med 9 varv kvar.
Sprang med Sofia ett bra tag igen innan där.
Det kändes underbart att veta att man bara hade 9 varv kvar, men att spurta gick inte, inte än.
Däremot kände jag med fyra varv kvar att jag började trumma på lite och med två varv kvar så var det en rejäl ökning.
Farten ökade än mer ut på sista varvet och i sista kurvan och upploppet blev det till och med en spurt.
3,54,01 blev tiden, vilken jag inte alls känner mig rättvist tilldelad denna dag.
Jag höll hela vägen ett tempo som jag kände var utanför den behagliga zonen och jag får väl så här i efterhand vara nöjd att jag vågade det och faktiskt klarade det.
Givetvis så måste jag fundera på om det helt enkelt är svårt att prestera bra tider inomhus på korta banor.
Både i Växjö och här så tycker jag absolut att jag borde ha nått ett bättre resultat om jag tänker på hur jag sprang.
Jo, banan var 193 meter vilket innebar att det var kurvor hela tiden vilket gör det svårt att komma in i något avslappnat rulla på tempo.
Där fanns också en massa människor i vägen hela tiden så att varven skulle vara 193 meter kan vi bara glömma.
Några sprang halvmarathom och han som vann hade en ruskig fart hela loppet.
Hans sluttid var ändå bara 1,26, det kändes betydligt snabbare kan jag säga.
Läste idag också några ord från han som vann marathonklassen...
Det är så stumma banor, knappt något frånskjut, betydligt värre än att springa på asfalt. Efter tre mil började jag stumna till rejält. Dessutom får man springa lite kringelkrok runt folk, och det tar också kraft. Målet var att gå under tre timmar, men det gick inte i dag.
I Växjö kändes banorna än hårdare.
Skönt ändå att se att det inte bara är jag som anser att den här typen av inomhustävlingar inte är det lättaste.
Skönt at veta att asfalten fungerar bättre.
Det finns hopp med andra ord.
...bilder kommer....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar