Uppladdningen löparmässigt inför BRR var ovanligt bra med flera pass där löparglädje varit ordet.
Uppladdningen annars blev inte lika imponerande.
Jag åt mycket dagarna innan, både av sånt som jag ska äta och sånt som sällan gör entre eller succe i min mage.
Att jag sedan inte packat varken mat, kläder eller annat på fredagkvällen utan lite slött bestämde mig för att jag göra det på lördagsmorgonen kan bara uttryckas som superkasst.
Jag skulle ändå åka hemifrån klockan 07:00 på lördagen....
Det blev ingen trevlig morgon där det mesta gick snett.
Jag kom iväg 07:12.
Det slog mig att jag nu skulle åka till Västerås, 18 mil för att där springa 16 mil.
Har åkt den där vägen flera gånger förut och tycker at den både är bedrövligt tråkig och VÄLDIGT LÅNG!!!
I bilen så känner jag att jag inte är pigg, fötterna känns kantiga och svullna och kroppen i stort känns som om den gjorde något olämpligt igår...
Typ sprang 16 mil.
Hemma var det solen på väg upp när jag åkte men med 4 mil kvar till Västerås så börjar det regna.
Jäkligt onödigt.
När jag svänger av E18 (eller är det E20) inne i Västerås så har det visserligen precis slutat regna men den jättepölen som jag och bilen skulle ta oss förbi såg djup ut och täckte sisodär 40 kvadratmeter.
Fick veta att det regnat typ hela veckan i Västerås och visst hade det också regnat hela natten.
Yiipii...
Jaja, nu skulle det ju i alla fall bli sol hela dagen....men solglasögonen fick ligga i väskan på första varvet för än såg jag ingen sol.
Mycket känt folk träffade jag på.
Gunilla och Bertil skulle ta sig 100 miles för första gången precis som jag.
Tycker att det är lite intressant att jag har inte en pulshöjning innan start.
Jag vet ju vad som väntar liksom, men antagligen så tycker jag inte att det är så mycket att hetsa upp sig över.
Mer att det bara är att lalla iväg lite...
Konstaterar att det är bara jag som springer i linne, men det var ju liksom varmt så varför bylta på sig mer.
Jag skulle inte springa fort men jag skulle springa.
Startskottet gick och vi verkligen lallade iväg.
Första kilometrarna på det där varvet som är 16,1 km är bökiga för att uttrycka det milt och nu när det var blött och kladdigt så känns det nästan som parodi.
Att jag var fullproppad med mat och framför allt vätska märkte jag direkt då det riktigt kluckade om mig.
Kisspausar fem gånger under de första tre milen förbättrade det läget.
Under varv 1 så var det bara att konstatera att det var riktigt blött och kladdigt i skogen.
Grusvägen utmed Svartån var också översvämmad vid några ställen så torrskodd var man inte länge vill jag lova.
Värst blött var det ändå vid varvningen och jag kan fortfarande inte begripa varför man inte försökte göra något åt saken.
Ändra sträckningen några meter in mot varvning och ut från varvning.
Tänkte tanken att vad skönt att byta bort dom blöta skorna mot ett par torra efter något varv, men snacka om meningslöst när vägen ut från varvning var stört omöjligt att inte bli helt plaskvåt.
Ursäkta mig men vill arrangörer arrangera det tuffaste och jäkligaste loppet som finns eller ?
Tänkte på ett annat sånt här lopp som heter TEC vilket tydligen betyder Täby extreme challange.
Inte för att jag varken har sprungit det eller forskat i om det extrema ligger i att det är väldigt långt eller om det är extremt på andra sätt också.
Om jag får säga vad jag tycker så tycker jag att springa dryga 160 kilometer räcker bra.
Då borde det fixas så mycket som man kan för att få det så torrt och bra som möjligt.
Är det inte tillåtet att operera in en spång i det västmanländska landskapet där det är ett dike och ett stort område omkring är så kladdigt så att en femåring till och med skulle backa.
Visst är jag gnällig ?
Jag trippade på där ute och i slutet av varv 2 så kom jag ifatt Gert och Frederic som sprang tillsammans.
Under varv 3 så sprang jag ibland tillsammans med dom, men det var den här dagen skönt att bara rulla på i sitt eget tempo och ta stopp vid vätskan som jag tyckte var lagom.
Jag sprang med några andra under olika delar av loppen, men det var sällan så långa perioder.
Benen kändes inte ens lätta vid start, men faktiskt så blev dom bara lättare och lättare.
I slutet av varv 3 så slog det mig att jag inte ens tänkt tanken varken månaderna före loppet eller nu denna dag att jag inte skulle ta mig till mål.
Blev lite imponerad av mitt positiva tänkande.
Det som hände under varv 3 som gjorde mig irriterad var att när den där solen skulle dyka upp så dök det istället upp regnmoln och en rejäl regnskur.
Jäkligt onödigt kände jag.
Efter tre varv så drack jag lite kaffe, blåbärssoppa, cola och vatten vilket var gott.
Sen ut i sörjan igen precis som det var hur normalt som helst.
Jag hade ingen musik med mig men där i början på det fjärde varvet där jag var så ensam så började Jag tralla på någon fräck låt som jag hörde dagen innan.
Den piggade verkligen upp och jag log för mig själv mellan dom blöta stenarna.
Efter några kilometer uppe på de hala bergen så slutade jag le.
Jag halkade till flera gånger men klarade mig från att ramla.
Istället parerade jag fallen...
Bra kan tyckas men sanningen är att det blir en väldig belastning på någon annan kroppsdel när det händer.
Alla bergen lutar från vänster till höger så varje gång var det högerbenet som stack iväg utåt höger.
Irriterad och ont i höger utsida knä, ont i rumpans högra del och ont i ryggens högra del.
Min positiva inställning sjönk, men jag sprang vidare utan att känna av mina nyss onda kroppsdelar.
Började till och med gilla fler och fler delar av den här banan som jag tidigare inte alls gillat.
På slutet av varv 4 blev det mörker igen.
För det första så började det återigen regna vilket kändes otroligt dumt och för det andra som var så mycket värre, det började bli stel och ibland göra ont på de här ställena som fick ta bergssmällarna.
I backarna på slutet så kände jag av både rygg och rumpa, men det värsta var det där knät som skrek åt mig, framför allt i nedförsbackarna.
Det var med sorg som jag kom in till varvning efter varv 4.
Jag trodde inte på det här längre.
Jag skulle banne mig ut på det 5:e varvet men jag insåg att om det fortsatte att göra ont så skulle det bli mitt sista varv.
Det blev varken bättre eller sämre genom skogen men uppe på berget så gjorde jag återigen ett utfall med högerbenet och då rann all inspiration av mig.
Jag ville inte skada mig uppe på de här bergen.
Jag konstaterade ut ur skogen och ner mot Svartån att jag förutom mina bergsskavanker att jag mådde oförskämt bra.
Löpningen gick lätt och jag kände mig pigg.
Jag tassade på i fin stil där alla vid vätskekontrollerna sa att det såg lätt och bra ut.
Problemet var att knät gjorde ont så gott som varenda steg.
Jag hade nu helt bestämt mig för att stoppa vid halva sträckan.
Visst kunde jag och knät genomlida ett eller två varv till under smärta, men varför.....?
Att ta mig till målet skulle vara helt idiotiskt så då kunde jag lika gärna stoppa här.
Jag gjorde ingen spurt på något sätt utan tog det lugnt och fint genom skogens backar precis som jag gjort de andra varven.
Jag kände de tre sista kilometerna att jag var lite tom på energi, men det var väntat.
Planen var att äta efter 4 varv, men eftersom jag förstod då att det bara skulle bli ett varv till så struntade jag i att äta.
Sorgen att behöva bryta hade jag haft nu i två timmar så det var nu inget att sörja vidare.
Bara att lämna chip och upplysa Bosse J att jag lämnar tävlingen pga av skada.
Det blev alltså 50 miles denna dag.
50 miles är 80,5 km men min gps visade att jag sprungit 83,75 km.
Jo, garanterat att man sprang en del sicksack på jakt efter torra platser att dunka ner foten.
Hittade mina varvtider på liveresultatsidan.
Mycket glädjande att se att min fem varv såg ut så här....
1,45,43
1,43,58
1,47,09
1,43,56
1,44,18
Kan konstatera att jag kan vara glad att mina 8 mil var 8 behagliga mil där jag mådde bra förutom på bergen.
Om jag ska se det från den sorgliga sidan så kom jag inte i mål i mitt försök att bli en riktig ultra.
Jag undrar verkligen när jag igen kommer att känna mig så här pass pigg efter 8 mil så att jag kan nå de där 16 milen ?????
Kan också konstatera att min tid i år 8,55,42 var nästan 20 minuter bättre än förra året då det var torrt.
Då hade jag 9,14,58 efter att ha kroknat och haft ett helsike sista två milen.
Så här är det och trots att jag sa samma sak förra året, så springer jag Oslo maraton den här helgen 2016.
Jag åker inte till Västerås.
Trots att det var sjöblött så har jag ändå positivare tankar om den här banan än vad jag hade förra året.
Jag gillar skarpt den där 200 meters asfaltssträckan innan man ska ta sig över vägen innan trappan.
Oj vad jag flöt fram där all varven.
Grattis till er alla som kämpade i leran och grattis till er som tog er i mål.
Gert och Frederic och debutant Bertil såklart, men framför till Gunilla, debutanten som sprang fel på varv två, men som vann damklassen och krossade banrekordet.
Imponerande....
Bilder kommer säkert....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar