måndag 3 november 2014

Österlen maraton -race report

Det var länge sedan jag gladde mig eller såg fram emot en födelsedag, men den här lite speciella födelsedagen hade jag sett fram emot i mer än ett och ett halvt år.
Jag skulle fylla maraton.
Nu kanske det bara är jag som tycker att man fyller maraton den dagen då man blir 42 år och 195 dagar, men då får det vara så för faktiskt så firar ju jag vilka dagar jag vill.
Ni andra som kliar er på hakan och känner att det nog borde vara när man fyller 42195 dagar som man fyller maraton.
Då önskar jag er lycka till i alla fall om ni tänker er att genomföra ett maraton.
I mitt fall så skulle den dagen bli den 29 oktober 2087, alltså när jag är sisodär 115 och ett halvt år.

Jag skulle alltså springa ett maraton just den här dagen.
Då, för ett och ett halvt år sedan så hittade jag bara ett enda maratonlopp som antagligen skulle gå den dagen och det var en trailmara i Taiwan.
Istället för den så började jag klura på att springa en egen mara från Norsholm där jag bor, utmed Göta Kanal, nästan ner till Söderköping och sedan springa asfaltsvägen hem igen.

För några månader sedan så fick jag dock syn på ett maraton på min dag och den fanns till och med inom landets gränser.
Det var fullständig lycka och jag tvekade inte sekund att jag den 1 november skulle befinna mig i och springa maraton i Österlen.

Efter att ha läst på lite så får jag klart för mig att det här loppet springs på kvällen med start klockan 18.
Pannlampa och reflexväst var ett måste med andra ord för vi skulle ut på landsbygden, genom en massa småbyar och förhoppningsvis hitta tillbaka till Simrishamn.
Tydligen var det fest i Österlen den här helgen då man firar Österlen lyser och för maratonloppet betydde detta att det var mycket männsikor ute och byarna var upplysta med levande ljus.

Starten skulle gå i Gärsnäs och dit tog man sig lättast med tåg tydligen.
Nummerlappen var biljett.
Väl av tåget så visste i alla fall någon i vilken riktning vi skulle gå för att komma till idrottsplatsen.
Ganska snart så hör vi musik spelas och jag tänkte att öppna fönstren ni som har fest så vi kan peppas ordentligt.
Någon minut senare så har musiken ökat i volym och jag förstår att musiken faktiskt spelas för oss.
På idrottsplatsen står nämligen en DJ med både ljus och rejäla högtalare.
Det var mörkt, dimmigt och kändes kyligt till trots för de 11 grader det sulle vara, men musiken gjorde att man rörde sig.

Överdragsjackan lämnades in, pannlampan tändes och vi var iväg.
Startern, eller om det var DJ´n, eller om det var samma person berätta innan vi drog iväg att följ skyltar med pilar på, band, reflexer eller ritade pilar på marken...
Om vi inte sett något av detta så uppmanades vi att springa vidare så dök det nog upp något snart.
Det var inte de mest trygga ord jag hört i mitt liv.
Jag ville inte springa längre än maraton den här dagen och faktiskt så ville jag inte ägna hela loppet till att nervöst leta efter saker som visade att jag var på rätt väg.

Lika mycket som jag sett fram emot den här dagen och det här loppet så hade jag befarat att det skulle gå illa.
Väldigt illa.
Saken är den att jag sedan en dryg månad tillbaka haft problem med mitt högra ben och mitt sökande på nätet sa mig att det var benhinnorna som tydligen inte gillade att jag sprang dryga 80 kilometer på Black River Run i slutet av september.
Alltså blev det inte ett enda löpsteg de sista fyra veckorna innan Österlen och det var för att jag i alla fall skulle ta mig till startlinjen.
Hur jag skulle ta mig till mållinjen hade jag ingen aning om och att göra det utan känning i mitt ben trodde jag inte på en sekund.

Här skulle det minsann inte jagas några bra tider utan jag skulle ta det så lugnt och behagligt som jag bara kunde.
Efter en vänstersväng efter sju kilometer så kom jag på mig själv med att le.
Jag kände vinden i ansiktet och jag kände att benen verkligen hade längtat efter att få springa.
Att det inte gjorde ont var såklart också en befrielse.
Kanske skulle jag komma halva sträckan innan det gjorde ordentligt ont.

Jag som nästan aldrig springer i mörker måste säga att det var väldigt skönt.
Skönt att slippa se en massa saker hela tiden.
Det enda som man såg var reflexbanden på andra löpares västar och deras pannlampssken.
Mörkret byttes mot en massa ljus och tjo och tjim när man kom in i de små byarna.
Det var nästan så att jag lyckades inbilla mig själv att alla dom här människorna utmed vägen faktiskt var där för att fira mig, åtminstone kändes det så några gånger.
Jag gjorde tummen upp, jag sa tack och jag log.
Efter halva sträckan så kom vi in i Borrby och här var det mer ljus och mer folk än någon annanstans utmed banan.
All uppståndelse gjorde att jag helt glömde ta min salttablett som jag planerat att ta här.

När jag närmade mig vätskekontrollen vid 30 kilometer så hade jag blivit rejält törstig.
Nu hade jag för länge sedan insett att det nog inte var någon risk att man skulle springa fel.
När man kom in i en by så var det alltid bara att följa marschallerna.

Efter den här kontrollen så började jag att känna mig sliten.
Så fort det blev lite uppför så blev mina ben rejält styva och jag tänkte att det kanske inte var så oväntat för en som inte sprungit ett steg på fyra veckor.
Gillade inte den där känslan med styva ben för jag kände att nu är antagligen risken för att jag ska känna av mitt ben större.
Alltså så bestämde jag mig för att gå i uppförsbackarna.
Det är något jag absolut inte vill vara med om när jag springer maraton men den här dagen så var mitt fokus endast att ta mig i mål, helst utan trasigt ben.

Vid 36 kilometer så kom jag in i en ny by och nu sprang jag helt ensam.
Jag hörde skrik och jubel en bit framför mig och jag hoppades att det skulle betyda en ny vätskekontroll.
De jublande människorna som nog här var 25 personer såg mig på långt avstånd och dom skrek och applåderade.
När jag kom fram till dom så skrek dom än mer.
Jag stannar och tar mina händer till munnen som en tratt.
Jag skriker "DRICKA"
Dom hör inte utan tror bara att jag vill peppa dom än mer så dom skriker ännu högre.
Dom ler och jag ler och vi skriker allihopa.
En dam kommer fram och skriker åt mig att fortsätta springa.
Har ni någon dricka, frågar jag.
Det kommer en kontroll lite längre fram skriker hon.
Jag springer iväg, lyfter mina armar och hör än mer skrik.
Efter nästa kurva så skymtar jag återigen folk och inser att den här gången betyder det vätska.
Törstig som jag var så blev jag där stående en stund.
Ett gäng började prata med mig och tyckte det var kul med någon som inte hade så bråttom.
Det är min dag idag och jag njuter, sa jag.

Mycket uppförsbackkar sista milen så det blev löpning blandat med gång.
Med två kilometer kvar så kom jag in i Simrishamns sydligaste delar och där vid ett hus så stod det en golfare vid ett bord.
Nej, han övade inte svingar eller hade en golfbag på ryggen, men har man en Cobrakeps på sig så är man golfare.
Han hällde upp vatten i muggar och det såg så trevligt ut.
Jag drack vatten och blev erbjuden en fint skuren äppelbit.
Från min trädgård, Ingrid Marie är det säger han.
Jag har inte ätit en äppelbit på över två år, men just här och nu så kan jag inte motstå hans äpple.
Det smakade sagolikt och jag tackade så mycket och fortsatte.
Efter att ha passerat hamnen så var det bara att svänga vänster upp på Storgatan och sedan var det inte mer än tvåhundra meter kvar.
DJ´n hade hittat hit för här dunkade muskiken mellan husen.
DJ´n, eller någon annan skrek mitt namn samtidigt som jag gjorde ett glatt hopp över mållinjen.

Jag fick min medalj och lite ovanligt men kul just den här dagen var att det står 42195 på medaljen.
Tiden blev 4,11,08 och den tiden som jag annars skulle slitit mitt hår för var idag alldeles perfekt.
Att jag inte någon gång under loppet kände av mitt ben var helt ofattbart, men givetvis oerhört skönt.

Min födelsedag var slut, men jag hade redan börjat fundera på om jag nog faktiskt ska ta och åka till Borås nästa helg och springa det 6-timmarslopp som jag ju anmält mig till för länge sedan.
Vi får se....

 
Ett tatuerat vänsterben för min dag och ett högerben som höll.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar