Löpning med Stina

Mitt i alla föreläsningar och grillkvällar så skulle något mycket större ske...
Stina som jag träffade just här i Säffle förra året hade nu laddat i flera månader för att just här och just med mig springa för första gången i sitt vuxna liv.


Hon var så laddad och såg så frisk, pigg och lycklig ut när hon svidade om till löparkläder.
Med de helt nya skorna och resten av outfiten såg hon definitivt ut som en löpare.
En första klassens löpare.
Att vi skulle slänga skräp och en bunt med vinflaskor på vägen tog kanske ner det proffsiga något snäpp.
Vi frågade Moniques Mattias om han ville haka på en sväng och det ville han.
Vi berättade att det var Stinas premiärrunda och sa att 3 kilometer nog kunde vara ett rimligt mål.
Jag som läst och hört om så många nybörjare kände att detta nog skulle bli en runda där vi joggade en bit, gick en bit, joggade igen och sedan gick igen....
Jag hade bestämt en runda som innehöll både asfalt, grus och terräng.
Stina ville till terrängen, men jag som sprang här i fjol visste att terrängen är inte lätt här.
Mycket upp och ner och mycket att sätta fötterna på rätt ställe.
Till på köpet en massa spångar att balansera på.
Vi drog iväg och jag insåg direkt att det var något bekant med Stinas sätt att springa.
Hon både såg ut som Malin Ewerlöf i kroppsbyggnad och på stilen.
Det såg väldigt naturligt och väldigt enkelt ut.
Efter en kilometer asfalt svängde vi in i skogen och det gick uppför.
Inga problem från Stinas håll och vi fortsatte först uppe över några berg och sedan ner över bergen och större stenar.
Lite grusväg tog vid och eftersom vi fortfarande inte stannat så kände jag att vi kan nog ta den lite mer bökiga terrängsvängen tillbaka till campingen.
Igen först en del uppför, lite platt och så lite nedför och på slutet ganska platt igen.
Receptionen i sikte, ut på asfalten och Stina spurtade om mig.
3,3 kilometer var avklarade på dryga 20 minuter och Stina hade sprungit precis varenda meter.
Det var inte alls en enkel runda, snarare tvärtom.
Jag är så imponerad och så glad att jag fick vara med om den här löprundan.
Inte ofta som jag springer så pass kort som 3,3 kilometer, men att Stina som första-gången-löpare fixade 3,3 kilometer med glans måste vara riktigt ovanligt att man gör.
Det roliga var att vi stannade och pratade med en äldre man som absolut ansåg att Stina i det närmaste var ett proffs.
En äldre dam visste om och frågade Stina senare på kvällen om det verkligen var den första rundan vilket hon fick till svar att det var.
Kul att det var ryktet som hade spridit sig till damen, för vi hade inte berättat något om varekn oss eller löprundan för henne.