2 mil + 2 mil

Tänk att jag efter många dagars (10 i det här fallet) alltid råkar tro att jag kan klara allt.
Att jag skulle kunna springa i stort sett hur långt som helst.
Vet inte varför jag berättar såna här stolligheter, men igår när jag tänkte på mina löppass idag så såg jag det inte omöjligt att jag skulle ta någon avstickare på hemvägen idag för att göra sträckan längre.
En annan tanke var att jag skulle öka tempot efter 15 kilometer på hemvägen.
Just där det befinner sig en väldigt seg och väldigt lång uppförssluttning.
Just det, uppför...
Att bara springa lite drygt 40 kilometer var tydligen inte nog vrickat.
Jag börjar inse vem som är vrickad....

Överladdad (och då menar jag inte på kolhydrater) var jag troligen redan igår kväll.
I morse var jag antingen överladdad eller dum i huvet...
Varför i helskotta skulle jag efter en middag klockan 21:15 igår kväll äta frukost innan löpningen som skulle starta 09:45 ?
Jodå, jag åt äggröra och till och med en bit bacon OCH kaffet med sisodär 40 gram smör i.
Varför inte bara ta fettkaffet ?
Obegripligt, men tror man att an klarar allt så spelar kanske inte lite äggröra så stor roll.

Dum i huvet var det jag kallade mig själv när jag sprang iväg för visst 17 kände jag av den där frukosten.
Jag kände av den hela vägen till Norrköping.
Efter 11 kilometer så gick jag in bland tallarna och försökte mig på både nummer ett, två och tre.
Misslyckades med hela baletten.

Ni förstår vid det här laget att det inte var det roligaste passet jag någonsin upplevt.
Det var jobigt och jag fick kämpa mig framåt.
Efter 8 jobbiga kilometer så kör den här bilen om mig och just då kändes det som ett tecken och det var nästan att jag började vifta vilt med armarna.


Efter besöket i tallarna så gick det lite bättre, men fortfarande var det väldigt långt till godkänt.
Magen var mätt och jag kände den i varenda steg jag tog.
Benen var tunga och det kändes inte naturligt som vanligt att sätta det ena benet framför det andra.
Inte ens axelpartiet och armarna betedde sig som vanligt.

Trots alla minustecken så tog jag mig springandes till jobbet och tempot var strax under 5 min/km.
Undrar om jag ska tacka medvinden för det.

Skönt att duscha, sätta på kaffet och sätta sig ute på trappen för jag hade inte börjat jobba än.
4,5 timmars arbete följde och jag kände ingenting av löpningen förutom att jag var mer törstig än vanligt.
Klockan två så smaskade jag i mig några deciliter coleslow som jag hade i kylen på jobbet.
På jobbet så var det nog 50/50 bland personalen angående om jag var ännu dummare än de tidigare snappat upp och imonerande kommentarer.

Att ta mig hem på något annat sätt än att springa fanns givetvis inte.
Skulle det gå lika illa som på förmiddagen + att jag hade tunga ben efter de första två milen, så skulle jag väl få ta pausar på hemvägen och i värsta fall gå en del av sträckan.
Vad var problemet liksom ?

Så var jag på väg hem och visst kände jag att efter 6-7-8 kilometer att det inte var dagens första kilometrar som avverkades, men framför allt kände jag att min andning var lugn, min mage var lugn och mina ben kändes mycket mer bekanta igen.
Det bara flöt på och visst var jag glad över det, men jag hade i bakuvudet att snart har jag sprungit riktigt långt idag och då kanske det blir ordentligt jobbigare på en gång.
Efter 13 kilometer så började det regna och blåsa ett par snäpp värre.
Den här gången motvind.
Valde att inte springa genom Kimstad utan tog väg 215 ner till kanalen för att där spinga utmed kanalen bort till ica.
Att öka just den där sträckan som jag drömt om igår var inte så realistiskt när motvind och regn piskade.
Tror inte att tempot var lägre där så visst kan man säga att mitt trampande var ett snäpp intensivare.
Många giftiga backar på hemvägen och ibland uppför länge, men inte någonstans blev det riktigt jobbigt.
Jag tog mig hem på ett behagligt sätt.
Tempot var prick 5 min/kilometer.