Jag hade den här fredagen gått upp extremt tidigt och åkt flyg Linköping-Köpenhamn och Köpenhamn-Stavanger.
Framme vid hotellet i Stavanger var jag redan vid halv 10 på förmiddagen.
Bara att ställa in väskan och hämta nummmerlappen.
Och goodiebagen...
Vet ju med mig att jag har en förmåga att börja gå en himla massa när jag kommer till en ny stad och fastän jag var så medveten om det och tänkte att jag ska inte traska en mil denna så blev det nog en mil.
Åt gjorde jag ovanligt mycket känns det som och fiskmiddagen med mycket smör på åt jag så pass sent att jag insåg att jag skulle klara mig galant utan frukost dagen efter.
Mycket riktigt så vaknade jag på natten till lördagen.
Jag var torr i hals och mun och vattnet tackade jag för.
Klockan kvart över sex pep alarmet och vaknade till, fortfarande med en hals som gjorde sig påmind.
Hade detta varit en dag med planerad träning så hade jag ställt in passet, men nu hade jag rest till Stavanger med allt vad det innebar, så nu skulle jag springa, inget snack om den saken.
Gjorde mig klar och gick klockan sju ner till frukosten för kaffe skulle jag såklart ta mig lite i alla fall.
Tio personer såg löparkädda ut konstaterade jag när jag spanade runt bland frukostfaten.
Kaffe, smör och den snygga äggröran plockas med bort till bordet.
Kan nog äta lite.
Lägger en smörklick i kaffet och en på röran.
Då kommer det fram en man som på engelska undrar hur jag ska ta mig till starten?
Berättar att min plan är att gå.
2 kilometer skulle det vara.
Han säger att han själv tänkt den tanken, men att han kvällen innan blivit avrådd då avståndet var långt och det skulle ta minst en halvtimme att gå.
Han vill nu ta taxi och undrar om jag vill dela.
Säger att det faktiskt låter som en bra idé eftersom jag inte ens vet riktigt åt vilket håll den där starten är.
Han hämtar sin frukost, slår sig ner och berättar att han tidigare på morgonen bestämt taxidelning med en annan man som nu var försvunnen.
Det visar sig att denne 70 årige man heter James och är från Newcastle.
Efter någon minut så kommer den förvunne mannen in i frukostsalen och berättar att hans kort till hotelldörren strulat, men nu var han här för frukost och visst ville han fortfarande åka taxi till starten.
Eric som han hette går och tar frukost medan James går till receptionen och beställer taxin till halv åtta.
Eric var norrman från Tromsö så vi kunde prata norska, men snart var James tillbaka och vi fick byta till engelska igen.
James hade ätit lite frukost, men öppnar nu en bar (liten energichokladbit) samtidigt som han förklarar att han inte kan äta så mycket så här en och en halv timme innan start.
Jag håller med honom och berättar om mitt sätt att äta.
Jag hade vid det här laget ställt bort tallriken med äggröra, vilken jag bara åt några skedar av.
Fokuserade nu enbart på kaffet.
Båda två verkade tycka att jag var väldigt unik i mitt ätande som maratonlöpare, men dom var helt inne på att det nog var en klok idé.
Eric sa att han till vardags inte åt så mycket kolhydrater, men att han gjorde det dygnet innan långa träningspass och lopp.
Att ladda med kolhydrater som alltid sagts var bra trodde inte James på heller.
Eric åt för övrigt en väldigt stor frukost med kolhydrater i fokus.
Vi pratade vidare om mat, maratonlopp och fotboll när vi bytte hotellfrukost mot taxitur och när vi kom fram til starten så fortsatte vi att prata.
James skulle nu springa sin 225:e mara och han körde en var fjärde vecka berättade han.
Han höll på att skriva två böcker om maratonlopp, en om alla lopp han sprungit och en om spanska maratonlopp, vilket han hade sprungit lite mer än tjugo.
Jag berättade att jag gillade Valencia och där hade han varit i höstas (precis som jag)
Hans favorit i Spanien var San Sebastian maraton där man tydligen efter halva loppet sprang in på Sociedads hemmaarena, sprang ett halvt varv och sedan ut igen.
Han gillade hela den byn och jag sa att jag hade hört mycket bra saker om den också.
James gillade verkligen att det stod Coventry City på min nummerlapp och undrade varför det var mitt lag.
Fick berätta att detta hände 1980 när jag var åtta år, men att jag inte hade en aning om varför just Coventry blev mitt lag.
Maratonlöpare värmer inte upp inför ett lopp så där stod vi och pratade.
En snubbe som James tidigare träffat dök upp och James berättade att han hade sprungit fyra maratonlopp förra veckan.
Vi pratade om vad vi hade för tidsmål för dagen och det visade sig att James inte direkt hade något mål, för nu när han inte längre klarade fyra timmar så tyckte han inte att det var så viktigt längre.
Eric hade ett tejpat knä som han inte visste om det alls skulle hålla, men skulle det de´så tippade han på typ 3,45.
Jag berättade att mitt mål var 3,30 men att jag inte var tränad för det så att jag nog skulle få nöja mig med 3,40-3,50.
Att min hals bråkade och att jag också känt en lätt susning i näsan berättade jag inte.
Vi var inte många till start inne på Vikings gamla hemmaarena.
Svårt att uppskatta men mer än 150 var det nog inte.
Starten behövde ingen mikrofon när han innan startskottet berättade om hur de första kilometerna gick för vi skulle börja med två varv inne på arenan och sen två varv runt kvarteret utanför arenan.
Starten gick och som vanligt så är känslan att många har bråttom.
Jag tog det lugnt och kom direkt in i ett behagligt tempo.
Att detta tempo visade sig vara 5,15-tempo kände jag var lite konstigt för jag brukar inte lyckas springa så lugnt och nu till på köpet tycka att det kändes "lagom".
Första tre-fyra kilometrarna hade jag ett lätt tryck i huvet, men sen försvann både det, halsen och annan förkylningstendens.
Kände ändå att jag absolut inte ville göra som jag gjorde i t.ex. Finspång där jag tittade på klockan mycket och bestämde mig för att hela tiden vara under 5 min/km.
Att springa i ett tempo där det känns behagligt och på det sättet avverka kilometer efter kilometer utan att anstränga sig mycket och istället spara på alla tänkbara krafter kändes helt rätt denna dag.
Jag trodde, mest för att jag inte läst om någonting annat, att det skulle vara en asfaltbana, men efter fyra kilometer så kommer vi fram till en sjö och runt den sjön var det grus som gällde.
Som tur var, var gruset packat och bra, men visst saknade jag asfalten.
Asfalten kom tillbaka men efter några kilometer så hade vi kommit fram till nästa sjö där det blev grus igen.
Jag hade hittills gillat att banan varit rlativt platt, men runt den här sjön så dök det plötsligt upp ett antal backar som visserligen inte alls var långa, men däremot väldigt branta.
Direkt efter så var det lika brant ner igen.
Just såna backar är inget för maratonlopp i min värld.
Vid 20 kilometer så plockade jag fram dagens första lilla paket med salt som jag hade i fickan.
Överraskande varje gång att det kan kännas så fresch att smaska i sig salt, men så är det.
De sex personerna som jag sprang tillsammans med mellan kilometer 11 och 14, men som jag sedan långsamt drog ifrån fram till 20 km sprang nu om mig, när jag sköljde ner saltet.
Efter några hundra meter kom jag dock ifatt dom igen och jag kunde inte annat än le åt att dom där vid 21 km låg i position på precis samma sätt som dom gjort vid kilometer 11.
Först två damer bredvid varandra och sedan fyra män på rad efter varandra.
Precis som tidigare så tänkte jag att i den här gruppen stannar jag, men precis som då så tog det bara två kilometer innan jag återigen drog ifrån dom.
Konstaterade att jag vid halvmaraton sträckan hade ungefär 1,51.
Som vanligt så plockar jag löpare allt eftersom vilket är en skön känsla.
Framme vid vätskekontrollen vid 32 kilometer så tog jag fram och smakade i mig mitt andra och sista saltpaket.
Nu tyckte jag också att det var dags att kissa då jag varit kissnödig ända från start (trodde att det skulle gå över)
Vid 35 kilometer så dyker det plötsligt upp en massa löpare från en sidoväg och jag förstår att det är löpare som springer halvmara eller 10 km som nu ska springa samma bansträckning som jag in i mål.
Nu är det jag som blir omsprungen för här går det fort.
Nu börjar det också regna och också blåsa, speciellt när vi en kilometer senare kommer ner och springer utmed vattnet.
Då kommer en farthållare och med honom en himla massa folk.
Han har en ballong knuten om armen och på den står det 1,40.
Då förstår jag att det är halvmaratonlöpare som dykt upp och att dom springer förbi mig är inte så konstigt.
Sista väteskekontrollen är vid 39 kilometer och jag dricker några klunkar vatten här precis som jag gjort vid alla vätskekontroller.
Däremot har jag inte vid ett endaste tillfälle kännt mig törstig.
Vi kan väl tolka det som perfekt väder.
Här kommer lite oväntat de två damerna susande, däremot ingen av de fyra männen.
Jag kastar min mugg och hakar på.
Att dom har höjt tempot förstår jag ju i och med att dom nu är ifatt mig och nr jag försöker haka på dom så känner jag att tempot är högt.
Vi håller nu jämna steg med halvmaralöparna.
Två kilometer kvar och jag tycker nu att det börjar bli rejält kämpigt.
Att riktigt beskriva ur man mår i kropp, ben och huvud efter fyra mil är inte så lätt, men jag kan säga att jag här såg fram emot at komma i mål och få sätta mig ner.
Damerna drar sakta ifrån mig meter för meter.
Strax innan 41 km så dyker det upp en backe.
En lång seg sak som inte mina ben uppskattar, men passerar man en 41 km-skylt så är det en tröst, det kan jag lova.
Väl uppe så går det istället nedåt och när jag skådar sjön som jag så väl känner igen där nere så känns det underbart mitt i allt det jobbiga.
Sjön ligger vid mitt hotell och banan går precis bredvid det.
När jag kommer fram till upploppet så ger jag det sista jag har och tar samtidigt av mig mina lurar med musik, för nu vill jag höra speaker och publik.
I mål får jag min medalj och jag säger till damen som ger mig medaljen att -dig har jag längtat efter...
Nu var jag faktiskt törstig så jag dricker ett helt gäng med muggar och går sedan ner för att hämta min lilla väska så att jag kan på på mig en jacka i det blöta vädret.
Som vanligt så missade jag att stänga av min egen tidtagning, men jag ser på en resultattavla att min tid blev 3,42,40.
Alltså 1,51 på den andra halvan också.
Jag känner mig väldigt nöjd med dagen, framför allt eftersom jag nu hade sprungit ett maratonlopp utan att ehöva stå och pusta och vila vid de tre sista vätskekontrollerna, något som blivit en tråkig vana på mina senaste maratonlopp.
Att jag inte klarar 3,30 är så klart trist, men jag förstod att det skulle bli väldigt svårt.
Att jag inte var 100% frisk gjorde såklart inte saken lättare.
Underbart att inte ha några som helst problem med mage eller ben eller något annat heller.
Jag höll mig till vatten under loppet och det känns bra att jag inte lockas att ta något sött skit som bara gör min mage orolig och ond.
Duschen var skön och att sedan få halvlägga sig i sängen på hotellet kändes underbart.
Konstaterar här att jag kommit på 41:e plats, att Eric sprungit på 3,50 och att James kommit i mål på 4,46.
Han förklarar vid frukosten nästa morgon att han och en annan man sprungit fel vid ett ställe och på det sättet tappat typ 10 minuter.
Jag vill väl inte riktigt säga att banan var sådär jättekul och dom branta backarna gillade jag inte alls, men jag hade inte föredragit att springa en massa inne i centrum på kullerstenarna.
Att det var lika mycket grus som asfalt gjorde väl inte så mycket då gruset var packat och bra, men jag förstår inte varför det inte står något om underlaget under informationen på hemsidan.
Jag tror att vätskekontrollerna inte var så rikt utrustade med tuggbara alternativ, men det spelade ju absolut ingen roll för mig.
Kaffe hade ju varit ett alternativ, men det var jag inte sugen på och vet faktsikt inte om det fanns framåt slutet.
Att jag blev sugen på San Sebastian maraton efter pratstunden med James gjorde att jag halvliggandes på hotellsängen undersökte båda när loppet går och hur man tar sig till den staden.
Loppet går 30 november i år och tar sig dit gör man enklast och klart billigast genom att åka flyg Linköping-Amsterdam och Amsterdam-Bilbao.
Från Bilbao går det tåg upplyste James mig om och nu ser jag att det är 10 mil mellan städerna.
Att man då kan uppleva Bilbao i en dag eller två är såklart bara ett plus.
Vi får se hur vi gör med den trippen.
Efter en stund på sängen så traskade jag ut och gick uppåt loppets mål.
Kanske skulle man ta och köpa sig en Stavanger maraton t-shirt.
Väl där så ser jag att dom packar ihop, men jag frågar såklart en äldre dam om jag kan få köpa en t-shirt.
Hon berättar att den låda precis åkt iväg, men att jag nog kan fånga in bilen som nu skulle plocka in lite saker på vägen.
Nu borde den vara 500 meter härifrån där ni sprang in i parken på slutet förklarar damen.
Alltså precis utanför mitt hotel tänker jag samtidigt som jag tckar henne för hjälpen.
Hon ropar efter mig att jag ska hälsa från henne och säga att nu är t-shirtarna gratis.
Helt riktigt så ser jag en man i rätt t-shirt plocka in saker i en bil där han skulle vara så jag går fram och talar om mitt ärende.
Han frågar om storlek och jag frår min tröja.
Tack så mycket för det Stavanger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar