Inför Black River Run 2014

Inte mer än rätt att nu helgen evenemang får ett helt eget inlägg, utan vare sig målarpenslar eller spadar med på ett hörn...

Black River Run var en tävling som jag fick syn på för lite mer än ett år sedan och för att minnas tilllbaka vad som pågick först i mitt huvud och senare uppe i Västerås under Black River Run 2014 så limmar jag in texten som berörde tävlingen.
Inlägget från den 21 september 2013...

Ultralöpare??

Jaha, då är man en ultralöpare då...
Eller??
Ultralopp är lopp som är längre än maraton (42195 meter) och ultralöpare är man om man springer (ialla fall minst en gång sprungit) sträckor som är längre än så.
Eftersom det är något fantastiskt att uppnå för en löpare så är det så klart en framgång.
Man har lyckats.
Att säga att jag idag har lyckats känns inte alls rätt.

För att ta det från början så är det så att jag tidigt i morse åkte iväg mot Västerås.
Ni minns vad jag sagt om det här loppet va?

Skrivet den 28 aug.
Sen tittade jag på det här loppet, vilket jag inte riktigt fattar varför...

http://www.blackriverrun.se/

Jag som höll på att dö i lördags när jag sprang 42 km, kan väl inte fundera på att springa 80 km??

I lördags så var det dom som sprang 72 km och deras skyltar stod ibland ute på maratonbanan.

Så sjukt att se en skylt där det står "55 kilometer till mål"

21 september i Västerås är det där loppet som jag inte ska vara med på.

Inte, var med i den där meningen....

Skrivet den 9 sept.
Löplopp skulle vi greppa tag i idag...
Eftersom det är kul med lopp och det som var i helgen slopades pga värmen, så är jag lite sugen på ett anant lopp om inte allt för lång tid.

2013-09-21	Black River Run - 50 miles	80,50 km
2013-10-06	Broloppet	21,10 km
2013-10-20	Höstmilen	10,60 km
2013-11-17	Valencia maraton	42,20 km

Så där ser min plan ut för resten av året.
Nae, den där första tävlingen där är bara en korkad ide och inte realistisk för fem öre.
Det får helt enkelt inte ske att jag anmäler mig till den.

Skrivet den 19 sept.
Vill till Västerås...

Snart är det helg igen och jag är faktiskt en hel del ledsen över att jag inte kan bege mig till Västerås tidigt lördag morgon.
Kan och kan förresten...
Klart att jag kan, men för att vara lite realistisk så är jag inte redo för att springa 80 km.

Det hade varit så spännande att se hur det skulle gå...
Skulle kroppen hålla?
Skulle jag klara av att springa så pass sakta som behövs?
Klantigt av mig att inte vara helt redo för detta, men bara att inse att jag väl inte är det.
Till på köpet så måste jag den här helgen ägna tid till mina fönster för nu känns det att det blivit kallare ute...och inne.

Nu, medans jag skriver det här inlägget så ser jag mig själv söka fram en karta och kolla hur långt det är och vilken väg man åker för att komma till Västerås...
Det slog mig just att hade loppet varit i Östergötland så hade jag ju ändå testat...
Jag hade startat...
Nu ligger inte Västerås i Östergötland, men det är bara 15 mil bort.
Vi får se hur jag låter om ett dygn....men jag kommer inte att åka...tror jag.

Skrivet den 20 sept.
I mitt huvud dagen lång så har det varit "80 kilometers löpningi Västerås" som jag inte kan släppa.

Nu vet jag att det går att efteranmäla sig imorgon och jag har också sett mig själv packa lite saker.

Det är sjukt men det känns som om jag är på väg.

Gps och musikipod ligger på laddning men för att jag ska ta mig iväg krävs att jag hoppar ner nu och packar klart, helst nyss.

Som sagt, vi får se hur det blir.

Kul läsning, nu med facit i handen.

Som jag skrev där så var detta mest ett experiment.

Skulle jag klara av något som jag aldrig annars klarar, nämligen att springa sakta?

Skulle jag klara av att springa så pass sakta att jag klarade att springa 80 km?

Jag vet att springer jag själv så är det nästan omöjligt, men springer jag bakom någon/några så finns det hopp.

Givetvis så var jag tvungen att tänka tanken att jag skulle springa 80 km, fatsän jag egentligen inte alls trodde på det.

Som jag skrev här ovan så hade jag inte bestämt mig när jag gick och la mig igår kväll.

Jag hade inte helt bestämt mig ens när jag tog mina saker ut till bilen i morse.

05:10 gick jag upp, vilket gav en sömntid på knappa fem timmar.

Inte bra så klart.

Klockan sex så drog jag iväg.

Jag hade fem grader varmt ute, men på vägen upp till Västerås så var det nere under tre grader flera gånger och bara 1,5 som minst.

Om sömnen var dålig, vad ska man då säga om vattnet???

Jag drack inget vatten igår.

Jag drack inget vatten i morse.

Jag hade ingen flaska med vatten med mig i bilen.

Jag drack inte heller en nedaste droppe innan start.

Kaffe hade jag med mig och det drack jag.

Duktig kille....

Första fem kilometrarna på varven (ett varv var 16 km) gick mycket i skogen, ofta på smala stigar som inte var raka alls.

Till på köpet så fick man trixa sig över stenar och rötter till förbannelse.

Sån löpning blir väldigt konstigt med trippande ibland och med stora kliv ibland.

Inte alls optimalt vid långlöpning och inte går det fort heller, trots att sån löpning är ganska så ansträngande.

Resten av banan var det terräng, grusvägar, packad leravägar och asfalt.

Mest var det grusväg.

Ett gäng branta backar var det och vid ett tillfälle så skulle man ta sig uppför, typ 60 trappsteg.

Hur gick det då med mitt långsamma tempo??

I början gick det sakta genom skogen och då fanns det såklart en massa folk att springa bakom.

När skogen tog slut så sprang jag om folk och tempot gick för fort på grusvägarna utmed Svartån.

Otroligt att jag inte kan sakta ner när jag ser på klockan att jag springer i ett 5,12 tempo.

Det går inte...

Vid ett flertal tillfällen så hamnade jag bakom någon och trots att den personen höll för mig ett lagom tempo så kan jag inte ligga kvar där i rygg speciellt länge.

Det trodde jag faktiskt att jag skulle fixa på ett bättre sätt.

Efter 42 kilometer så kom jag ifatt två herrar som höll ett tempo på mellan 5,45 och 6,00.

Eftersom dom var två som oftast sprang bredvid varandra så gjorde det saken lättare att hålla sig bakom.

Då var det väldigt behagligt att springa.

Efter en kilometer så stannar dom och dricker av dricka som dom har med sig.

Jag springer vidare och kollar direkt klockan, 5,24.

Hopplöst!

Vissa sträckor var riktigt jobbiga och konstigt nog så var det dom mest lättsprungna bitarna.

Alltså så gick det för fort där.

Vissa sträckor gick det betydligt lättare och då fick jag ett hopp om att jag skulle klara det.

Tredje varvet så var det jobbigt, förutom skogsbiten som gick bra och just den kilometern när jag låg bakom dom två herrarna.

En sak som gjorde mig fundersam var att näsan rann hela loppet och under det tredje varvet så var det väldigt mycket fräsande, typ hela tiden.

Nu snörvlar jag inte alls och känner mig inte sjuk på något annat sätt heller.

Ätande under ett sånt här lopp är inte lätt vill jag lova.

Vid varvningen så var det saker att äta,,,,potatis, saltgurka, godis, chips, jordnötter, apelsin, banan, aprikoser, russin.

(Jag får helt klart i mig för lite)

Ute på banan så var det bara dricka på två ställen.

Jag insåg att det bara skulle bli tre varv.

Jag hade misslyckats med mitt experiment.

Jag hade misslyckats med att springa så pass sakta som jag velat.

Därför blev det bara tre varv och inte fem...

Jo, jag sprang idag 49,13 kilometer och det är en sträcka som jag inte sprungit tidigare.

43,43 var mitt tidigare rekord.

Men nej, jag tycker inte att jag kan kalla mig ultralöpare eftersom jag inte gick i mål i det lopp som jag startat.

Jag fick ingen medalj.

Jag har i alla fall min nummerlapp...

...och redan innan start så fick jag en tröja.

Det är roligt att se sig om i Sverige.

Nu hann jag också nästan lyssna klart på min ljudbok.

 

Dagen efter den 22 september skrev jag dessa rader...

 

Hello...

Jodå, visst sprang jag igår det längsta som jag någonsin sprungit och det känns såklart bra och i alla fall lite stort.
När jag idag gått in på Black river run´s hemsida så känns min prestation mycket liten får jag säga.
Att jag får den känslan gör mig ingenting, för det är kul att glädjas med dom som sprungit långt.
Jag sprang tre varv på den drygt 16 kilometer långa banan och det var meningen att jag skulle springa fem.
Många var dom som sprang tio varv, dryga 16 mil med andra ord.
Jodå, han som vann den klassen sprang sina mil på 15,40 och var med andra ord i mål en stund innan klockan slog två i natt.
Många var dom som fortfarande var ute på banan när jag gosade omkring under mitt täcke klockan halv tio i morse/förmiddags.
Den siste som gick i mål höll på till en bit efter två nu i eftermiddags.
Det är helt otroligt...
Jag sprang och snackade med en kille ett tag och jag ser nu att han bröt sin 16 milafärd efter 77 km.
När jag ser hur många kämpat sig i mål på både 8 milarn och 16 milarn så blir jag imponerad och tänker lite annorlunda mot vad jag gjorde igår.
I min värld då så var det ju liksom ingen vits för mig att ta mig i mål bara för att liksom...
Jag hade säkert klarat att gå dom två sista varven om jag nu velat det, för ont hade jag ju inte.
Att gå på ett löparlopp är inte min grej, men jag får kanske se till att ändra den tanken om jag ska vara med på såna här lopp.
Startar man ett lopp så är det såklart att man ska ta sig i mål, hur det nu än går till.
Bra att man lär sig så länge man lever.
Ultralöpning handlar nog väldigt mycket om att lära sig....
Nästa gång (ni ser va, jag skriver nästa gång) så får jag ta med egen matsäck, vad den än må vara.
Jag såg en kille som åt en stor pizzabit redan efter ett varv.
Många hade mat och annan med sig.

För mig så är det ju lite kul att se mina varvtider och eftersom man också fick mellantider vid vätskekontrollerna ute på banan vid 5,9 och 12,6 km.
Start till 5,9 så hade jag 38,02....37,02....och 34,45 på mina tre varv.
Ni fattar ju att det tredje varvet där genom skogen gick allt för fort.
Det tredje varvet sprang jag själv den sträckan.
Grrrr...
Från 5,9 till 12,6 så såg det ut så här...
38,37....38,20....och 40,21.
Från 12,6 in till mål....
22,21....23,17....och 25,10.
Nu blir ju inte det här helt rätt då jag tror att jag stannade längre vid vätskekontrollerna ute på banan under varv tre än varv ett.
Mina tre varv blev då ungefär så här.
1,39,00
1,38,39
1,40,16
Vi lämnar nu Black river run 2013 och återkommer endast om det dyker upp ett eller annat fint foto.

 

....och till sist hittade jag ett kort.

 

Till Black River Run 2014 så anmälde jag mig den första dagen som anmälan var öppen.

Lite av revanchlust och mycket av att jag ville vinna pulsklockan som skulle lottas ut till en av den första som anmälde sig.

Jag vann ingen klocka, men anmäld var jag.

Jag anmälde mig i 80 kilometersklassen, för att springa 32 kilometer när man kan testa sig på en längre sträcka fanns inte förra året och det finns absolut inte i år.

Många springer 160 kilometer men ibland tar jag faktiskt också ett steg i taget.

Råkade se tidigare idag att jag faktiskt i november förra året kastade ut en fråga till tävlingsledaren.

Bo...visst är det väl så att om man anmäler sig för en sträcka så kan man senare byta sträcka, om nu det känns lämpligt?
Svårt att veta vad benen får vara med om på tio månader:-)

Vet ju att jag hade en svag tanke om 160 kilometrarn när jag ställde frågan...

Idiot!

Jo, svaret var att innan loppet kunde man byta hur man ville.

Under loppet fick man en sluttid men att man då hamnade efter alla andra som slutförde loppet.

I nuläget spelar det ingen roll.

Jag ska springa 80 kilometer och jag ska ta mig i mål.

 

Faktiskt så här några dagar innan loppet så kan jag säga att det känns bra.

Linn på jobbet anade att loppet var nu på lördag och det lät som om hon led med mig och nästan fick ont i benen bara av att tänka på loppet.

Jag sa att det känns ganska avslappnande och skönt att få springa sakta.

Värre vore att springa en mil på tävling för det är så jobbigt och man måste springa så fort.

Jag sa också till henne att givetvis så skulle jag tänka annorlunda efter 6 eller 7 mil på lördag.

Redan efter maratonsträckan trodde hon, men inte sjutton får jag ha några som helsta problem redan då.

Då blir det ett helvete!!!

 

Att äta under loppet har jag ju gjort någon gång, men då endast lite nötter eller en halv banan.

Vad jag åt i Västerås förra året minns jag inte, men mycket var det inte.

Så här ser matbordet ut i år:

Vatten, sportdryck (Tailwind och i begränsad omfattning även Perpetum från Hammer och Squeezy), Blåbärssoppa, kaffe, mjölk, lättöl, blåbär,

annan frukt, kokt potatis, chokladbitar, chips, russin, smörgåsbitar, saltgurka, salt, Coca Cola och

mera smått.

 

Jag tokgillar att dom har salt för då slipper jag ta med det.

Hmmm, vågar inte lita på dom så jag tar med ändå ;-)

I övrigt så kan jag såklart sörpla i mig lite kaffe, men jag vet av erfarenhet att jag inte brukar vara sugen på kaffe, konstigt nog.

Vatten tar jag tacksamt emot.

Jag får följdakteligen ta med egen mat.

Eftersom det är viktigt att äta så måste jag ta med några olika varianter, då jag knappast kommer att vara sugen på allt.

Smör är givet...

Ägg är givet....

Gärna i blandade och olika varianter.

Vad mer ??

Grädde ?

Kanske en chokladbar gjord på smör, kokos, kakao och ???

Avocado kanske ?

Ni ser, en massa frågetecken och antagligen så tar jag med en massa olika alternativ, men jag tänker hålla mig borta från kolhydrater.

Jag laddar med fetter, jag äter fetter under loppet och jag äter härliga fetter efter loppet.

Sen kommer jag att sova....

 

På tal om att sova så är just nu tanken att åka hem sent på kvällen när showen är över.

OM jag känner mig trött så hittar jag såklart ett hotellrum i Västerås.

 

Vad jag ska ha i öronen är just nu det största frågetecknet.

Lyssnar alltid på klart pigg, störig hardcore när jag springer ooch vanligtvis så peppar den mig till att springa i ett tempo högre än vad jag tänkt springa i.

Att den kan väcka mig och få mig framåt under det sista varvet är en sak så givetvis så ska den med.

Ljudbok och eller någon sportig podcast vore nog en bra idé.

Att lyssna på energigivande människor med trevliga röster verkar bra.

Rune Larsson är ju precis en sån person.

Jonas Colting en annan.

Känner att det kommer att bli detsamma här, alltså att ladda med allt och sedan känna då vad jag känner för.

Att springa och prata med medtävlare låter väl också som ett alternativ om man råkar hamna i ett bra läge.

 

Förra året var det en kall morgon, men dagen var solig och fin.

Då sprang jag i långa tights, lång tröja och till och med vantar på varv nummer ett.

I år ser det ut att bli varmt och varken långtights eller långärmad tröja känns aktuellt.

Frågan är om jag ska byta tröja efter några varv?

Eller strumpor?

Eller skor...?

Vet att det börjar bli tjatigt nu, men såklart så tar jag med fler skor, fler strumpor och fler tröjor/linnen.

Och vantar...

Om det går riktigt illa så kan kvällen bli lång och mindre varm.

 

Vi får se om fler tankar ramlar in för då dyker dom upp här utöver veckan.

 

Johnny som vann 160 kilometrarn förra året skriver såhär om årets lopp.

http://www.paceonearth.se/blogg/vad-ar-vettigt 

 

Rune Larsson skriver om hur det är att springa 100 kilometer...

http://www.loparlarsson.se/content/view/31/57/